Ebola – så är det att vårda

Sjuksköterskan Gunnar Hagström har kommit hem efter en månad i Liberia, på ett ebolasjukhus utanför huvud­staden Monrovia. Snart är karens­tiden över och risken för smitta kan avskrivas.

Allt är inte sorg och elände. Inte ens på ett ebolasjukhus. Gunnar Hagström berättar om patienter som får beskedet att de har tillfrisknat — vunnit kampen över sjukdomen. Hur de skriker av glädje, springer, hoppar och dansar omkring av lycka. Det är bilder att bära med sig. Bilder som ger kraft.?

Det finns andra bilder också. Döda patienter på madrasserna på golvet i högisoleringstälten, eller på toaletten. Att varje dag räkna de döda och se till att de förs bort.

?— Det minne som lever kvar starkast är den lille sjuke grabb, kanske sju år, som stod utanför sjukhuset och grät och ropade att hans mamma var död. Vi kunde bara prata med honom genom en glugg och över staketet på två meters avstånd. Att inte kunna sträcka ut en hand och trösta för att vi var utan skyddsdräkter kändes svårt.?

Han glömmer heller inte det lilla sjuka barnet som kastades ut ur en bil, och föraren som snabbt körde därifrån.?

Gunnars röst låter tung. Det är värst med barnen. De som är ensamma kvar på sjukhuset där föräldrarna dött. Det finns team med psykologer och socialarbetare som åker runt i byarna och försöker hitta anhöriga. När de inte hittar någon tar de med sig barnet tillbaka till stan. Sedan tar FN:s barnrättsorganisation Unicef över.??

Han berättar om dräkterna som tar en kvart att ta på och en kvart att ta av. Man orkar bara ha dem på i omkring 45 minuter. Det är 30 grader varmt i Liberia under regnperioden. Inuti skyddsdräkten är det 45 grader. ”Det är vedervärdigt. Man är sjöblöt av svett.”

?— Det är så mycket som behöver göras, men det finns så lite tid. Värmen och bristen på egen kapacitet känns begränsande, säger han.?

Dräkten är ett kapitel för sig. Har man väl lärt sig att ta på och av allt på rätt sätt och i rätt ordning är resten sådant som sjuksköterskor redan behärskar, omvårdnad, och att arbetsleda och lära ut omvårdnad till den inhemska personalen. Inte minst hur man skyddar sig mot smittspridning. Flera av dem blev smittade för att de inte visste hur de skulle skydda sig ute i samhället.?

Han säger att personalen var fantastisk och fokuserar hellre på dem än på hur han själv mår.?

— Vi internationella hjälparbetare kan åka därifrån till våra välmående länder. De är kvar. Kvar för att vårda vänner, grannar, syskon. Fast en positiv sak är att många patienter som blir friska erbjuder sig att komma tillbaka för att hjälpa till med vården.??

Gunnar och de andra internationella hjälp­arbetarna bodde i hus nära fältsjukhuset. Komfortnivån var ovanligt hög, men så är det också nödvändigt att personalen är utvilad och så stark som möjligt.?

— Den som jobbar med högisoleringspatienter måste vara vid god vigör för att inte begå det minsta misstag. Därför får vi bra mat och har egna rum i hus ungefär tio minuters bilväg från sjukhuset, säger han.

?Det vill till. Arbetsdagarna är långa och antalet lediga dagar få — om ens några. En vanlig dag börjar med ett informationsmöte klockan sju på morgonen och slutar kanske halv åtta eller åtta på kvällen. Efter det hålls ett informationsmöte till. Resten av den vakna tiden går åt till att läsa på, ha kontakt med familjen därhemma — och svara på journalisters frågor.

??Fältsjukhuset är ovanligt stort för att vara ett ebolacenter. De 250 platserna kan utökas till 400. Gunnar hade ansvar för fyra tält med 60 madrasser på golvet. Hans personal var uppdelad i fyra team bestående av liberiska läkarassistenter, sjuksköterskor, undersköterskor och hygieniker — med den viktiga uppgiften att desinficera dräkterna och skölja stövlarna med klorlösning.

?I Gunnars arbetsuppgifter ingick att inför varje arbetspass bilda sig en uppfattning om patienternas tillstånd, se till att de döda togs om hand och att ensamma barn till döda föräldrar fick vätska och vård. Han fyllde på linneförråd, hämtade mat, delade läkemedel, och duschade överlevande som skulle hem.?

— Alla friska patienter som ska lämna sjukhuset måste först duscha i klorlösning, kasta sina kläder och hoppas att mobiltelefonen klarar ett tio minuters klorbad.

??Omkring 40 procent lyckades överleva på ebolacentret i Monrovia. Chanserna ökar ju tidigare patienterna får vätska, vitaminer, läkemedel och efter hand näringsrik mat. Viktigt är också att personalen förmedlar hopp. Allt stärker immunförsvaret.

?Läkare utan gränser har låtit sätta upp en stor vit vägg där de som blivit friska får sätta sina kolorerade handavtryck. Det börjar bli en färgglad vägg nu. ?

— Det är en vacker symbol över att det går att överleva, säger Gunnar.

TÄNK PÅ DET HÄR INNAN DU ÅKER:
Det här är tips från Vårdförbundet till dem som funderar på att delta i internationella hjälpinsatser.

• Du måste ansöka om tjänstledighet.
• Ta reda på ersättning, försäkringar och sjuklön. Det kan variera mellan olika uppdragsgivare.
• Blir du sjuk under uppdraget, kontakta uppdragsgivaren.
• Om du på grund av smittrisk inte får arbeta får du smittbärarpeng.
• Vid dödsfall finns en tjänste­grupplivförsäkring för kommun, landstings- och regionanställda.

 Vid frågor, kontakta Vårdförbundet Direkt, ring 0771-420 420,
vardagar 8.00-18.00.

Läs mer på:
www.vardforbundet.se/Agenda/Aktuellt/Arbete-i-eboladrabbat-omrade