Här kräver vården
is i magen
Det är som att resa till månen, förklarar sjuksköterskan Per-Olof Edvinsson. Förhållandena långt borta från vanligt liv betyder helt andra ställningstaganden och stora påfrestningar, inte minst mentalt.
Han har varit knuten till Polarforskningssekretariatet, den myndighet som ansvarar för svensk forskning i polartrakterna, sedan 2001. Den gången gick resan till Arktis, senast var han med till Svalbard.
Vårdförhållandena varierar efter hur stor expeditionen är. Ombord på isbrytaren Oden är sjukvårdsrummet välinrett, med narkosutrustning och möjlighet till kirurgi vid livshotande tillstånd. Befinner sig fartyget vid Nordpolen eller i Antarktis kan det ta upp till fem dygn innan en helikopter kan komma till undsättning. När en forskningsexpedition äger rum utan isbrytaren Oden är situationen en helt annan.
— Skulle olyckan vara framme måste man chartra ett flygplan som kommer till undsättning. Men för att hjälpen ska nå fram måste vädret vara flygvänligt och i polartrakterna skiftar vädret hela tiden.
Även när det gäller utrustningen och vissa läkemedel är förhållandena annorlunda, mycket håller helt enkelt inte för de extrema temperaturer som råder i polartrakterna.
— Att ge dropp eller smärtstillande i form av ampuller är helt omöjligt så man får göra det bästa utifrån de förutsättningar som finns. Bara en sådan sak som att ha tillgång till ljus är ingen självklarhet, berättar Per-Olof.
Han har varit med om såväl benbrott som blödningar under expeditioner där det är långt till närmaste bas där man kan ge ordentlig behandling.
— Det blir väldigt jobbigt för den som drabbas och är frustrerande för mig. Man måste hela tiden prioritera när någon blir skadad i ödemarken. Ska man till exempel använda drivmedlet till att laga mat eller värma upp den som är skadad och i så fall hur länge?
Att Per-Olof kom i kontakt med polarexpeditionerna var en ren slump. En bergsguide han mötte tyckte att han var som klippt och skuren för jobbet. Han är nu en av två sjuksköterskor knutna till Polarforskningssekre-tariatet.
Till vardags arbetar han som narkossjuksköterska på Kiruna sjukhus, både i ambulans och på operation, men han är även utbildad röntgensjuksköterska och jobbar inom fjällräddningen.
Innan Per-Olof åker i väg på en forskningsexpedition förbereder han sig noggrant för alla tänkbara situationer tillsammans med den medicinskt ansvariga läkaren. Ibland är han ensam ansvarig för sjukvårdsfrågorna ombord, ibland följer även en läkare med. Per-Olof läser på om forskningsprojekten, pratar med forskarna för att undvika missförstånd, analyserar tänkbara risker och så vidare. Den mentala förberedelsen är jätteviktig.
— Visst är det viktigt att ha med rätt medicinsk utrustning, men är man inte mentalt förberedd så är det inte lätt att vara lika flexibel om en allvarlig situation skulle uppstå.
Det allra mesta handlar om rena ”vårdcentralsfall”; huvudvärk, förkylningar, klämskador, urinvägsinfektioner och olika typer av sårskador. Eftersom forskarna jobbar i skift dygnet runt kan skadorna ske när som helst. Trots det blir Per-Olof sällan väckt på natten.
Det värsta fall som Per-Olof har varit med om är samtidigt en riktig solskenshistoria. Under en expedition med isbrytaren Oden tappade en av deltagarna en plomb i en tand. Fartyget gungade så mycket att det inte gick att göra någonting åt det under flera dygn, förutom att ge smärtstillande. Till slut lugnade sig vädret och en tandläkare vägledde Per-Olof via satellittelefon så att han kunde blanda tandpasta och bygga en form runt tanden med hjälp av tändstickor, så att tandpastan inte skulle flyta ut i munnen. Men allting gick bra och när de äntligen kom i land efter tre veckor tyckte den plomblösa att Per-Olof bara kunde fylla på med mer tandpasta i stället för att gå till tandläkaren. Men det blev ett tandläkarbesök.
Även om vidderna och det isolerade läget gör att polartrakterna lockar finns det en baksida av polarforskningsexpeditionerna, tycker Per-Olof.
— Det blir som en ”Robinson-effekt” med gängbildningar och pakter som kan vara lite jobbiga ibland.
Under alla expeditioner finns det några som mår psykiskt dåligt och det förstärks av ”Robinson-effekten”. Det hör till Per-Olofs jobb att ta hand om dem. Då samlar han två personer som känner den drabbade för ett kamratskapssamtal. Det brukar falla väl ut.
Att vara ute på polarforskningsexpeditioner har påverkat Per-Olof i hans yrkesroll hemma.
— Jag har blivit extra noggrann i alla steg när jag tar hand om en skada, gör saker mer observant helt enkelt. Jag vill också gärna att alla rutiner ska finnas nedskrivna, eftersom det annars lätt blir att man gör ”som man brukar”.
VÅRD UNDER EN POLAREXPEDITION:
30 sår måste läggas om
15 luftvägsinfektioner
10 stukningar/vrickningar
4 stickor som kräver behandling
3 mag- och tarmproblem
3 behöver sys
2 kuratorsamtal
1—2 astmaanfall
20—30 huvudvärkstabletter delas ut
1—2 sprutor ges
FAKTA: Arktis och Antarktis
Arktis ligger runt nordpolen och är sammanlagt 26 miljoner kvadratkilometer, varav 8 utgörs av land.
Antarktis vid sydpolen är både en världsdel och en istäckt kontinent. Här finns cirka 70 procent av jordens färskvatten lagrat i form av is. Där har den lägsta uppmätta temperaturen på jorden uppmätts: -89°C.