Sjuksköterska i Libanon: ”Jag måste jobba på två sjukhus för att klara mig”

Vårdfokus har träffat sjuksköterskan Mahdi Dabbous, 24, på hans arbetsplats i Libanons huvudstad Beirut, bara några veckor efter att konflikten med Israel upphört. Mahdi berättar om sina arbetsvillkor och livet som sjuksköterska.

Regnet smattrar som trumvirvlar på biltaket, ackompanjerat av vindrutetorkarnas skrapljud. Bilen stannar bara ett par kvarter från Hamragatan, Beiruts paradgata, som kantas av exklusiva restauranger, boutiquer och kaféer.

Hamradistriktet är i det närmaste folktomt. Det våldsamma regnet och den starka vinden har drivit Beirutborna inomhus. Här ligger Najjarsjukhuset inklämt mellan ett par andra sjukhus.

Mahdi Dabbous, 24, iklädd en mörkblå sjuksköterskerock, öppnar svängdörren in till Najjarsjukhuset. Med ett fast handslag och ett brett leende hälsar han välkommen.

Sjukhuset känns som ett finare hotell, med blankpolerade stengolv, marmorliknande gråmelerade väggar och pelare i svart sten. Mahdi har arbetat inom sjukvården i tre år och har hunnit arbeta både på en kirurgmottagning och en intensivvårdsavdelning.

– Jag har alltid velat arbeta inom sjukvården. Jag drömde om det redan som barn. Det är en passion, säger han.

Låg lön för sjuksköterskor

Men en sexårig läkarutbildning var inget alternativ för honom. Han blev sjuksköterska i stället, för då räckte det med en treårig kandidatexamen. Mahdi har kompletterat med en ettårig utbildning inom intensivvård hos Röda korset. Han hoppas kunna bygga på med en tvåårig masterutbildning så småningom.

I Libanon är arbetsvillkoren för sjuksköterskor långt ifrån optimala.

– Jag arbetar 15 pass på Najjarsjukhuset och lika många på ett annat sjukhus. Så har jag jobbat i tre, fyra månader, berättar han.

En genomsnittslön för sjuksköterskor ligger på mellan 400 och 600 dollar i månaden, säger Mahdi.

Räcker det för att leva på?

– Nej, det räcker absolut inte. Jag måste jobba på två sjukhus för att kunna klara mig. Bara hyra och elektricitet ligger på mellan 400 och 600 dollar per månad.

Det innebär att han ibland jobbar några veckor i sträck utan ledighet. Lönen är helt enkelt för låg för att täcka alla hans kostnader.

Problemet med för låg lön är generell för arbetstagare i Libanon. Anledningen är hög inflation. Libanon genomgår en ekonomisk kris för närvarande, vilket lett till en inflation som uppgick till drygt 70 procent förra året, enligt Dagens Industri, och orsakat att kostnaderna skjutit i höjden.

Mat, elektricitet och bensin har blivit mycket dyrare medan lönerna inte har hängt med. Den ekonomiska krisen beror bland annat på politisk instabilitet i landet och en ettårig konflikt med Israel.

Fördel jobba på mindre sjukhus

Varje tolvtimmarspass är fullspäckat med arbetsuppgifter som Mahdi och hans kollegor ska hinna med. Varje runda tar mellan 60 och 90 minuter, och det blir mellan fem och sju rundor varje arbetspass.

– Det är blodprov som ska tas, katetrar och droppslangar som ska sättas in, omläggning av sår och medicin som ska delegeras. Detta tar tid, säger Mahdi.

Najjarsjukhuset är ett privatsjukhus och har mellan 40 och 45 sängplatser. Varje sjuksköterska ansvarar för mellan fyra och fem patienter. De större sjukhusen kan ha runt 200 sängplatser. Enligt Mahdi råder det ingen brist på vare sig utrustning eller medicin på de två sjukhus han arbetar på. Men många andra saknar viktiga instrument som till exempel MRI-utrustning.

– Det är en fördel att jobba på ett mindre sjukhus eftersom det blir en mindre arbetsbörda, färre patienter att ansvara för, förklarar Mahdi.

Varje team består av en sjuksköterska som har ansvaret. Till sin hjälp har hen två sjuksköterskor och fyra undersköterskor. Könsfördelningen är ganska jämn.

– Men när jag gick sjuksköterskeutbildningen var det fler kvinnor än män som studerade, förklarar Mahdi och tillägger att på gynekologimottagningar får bara kvinnor arbeta.

Engelska är arbetsspråket

Arabiskan är det officiella språket i Libanon men dokumentationen på sjukhusen görs på engelska eller franska. För Mahdi är det engelska som gäller och på Najjarsjukhuset dokumenteras allt på engelska.

– Jag kan inte ens räkna till tre på franska, säger han och skrattar.

Jag kände en enorm professionell tillfredsställelse att hantera så många svåra fall under stress.

Under konflikten med Israel ställdes den libanesiska sjukvården inför svåra utmaningar. För Mahdis del, som arbetade på iva på sitt andra sjukhus, innebar det att man fick in andra typer av fall än under fredstid:

– En extra belastning låg på mina axlar. Inte just på det här sjukhuset men på de flesta andra. På det andra sjukhuset, på intensivvårdsavdelningarna, fick vi in många patienter med multitrauman, multipla frakturer, plötsliga hjärtstillestånd och kritisk sepsis.

De flesta av patienterna var oskyldiga civila. Den här typen av patienter är svår att behandla, berättar Mahdi.

– Jag kände en enorm professionell tillfredsställelse att hantera så många svåra fall under stress.

Ambulanser fastnar i trafiken

Trafiken är en stor utmaning på grund av att ambulanser ofta fastnar i den hårda trafiken på Beiruts gator. Detta innebär att många svåra fall kommer in väldigt sent till iva eller, som Mahdi uttrycker det:

– De kommer i vissa fall in i sista minuten.

Mahdi bor en halvtimmes bilväg från sjukhuset. Men han störs inte av vare sig köer eller höga bränslepriser eftersom han kör motorcykel till och från arbetet.

Han är singel och bor hemma hos sina föräldrar och två bröder. En av dessa är autistisk, och diagnosen för med sig stora kostnader då man får betala själv för behandlingen, så Mahdi stöder sina föräldrar ekonomiskt.

– Jag har aldrig ångrat att jag blev sjuksköterska. Att hjälpa människor är inget val. Det är något som alla borde göra, vare sig man är sjuksköterska eller inte. Alla som kan hjälpa andra borde göra det, säger Mahdi, innan han trotsar regnet för att hinna ta sig ett bloss innan han påbörjar sin sista runda för dagen.