Känns konstigt ta farväl av kamraterna

Känns konstigt ta farväl av kamraterna
Under ett tretton timmars nattskift hinner Gunnar Hagström, kollegerna och patienterna tala om allt mellan himmel och jord med varandra. Foto: Lars-Göran Jansson

Efter nattpasset mötte mig ett berg av väskor klara för transport till hamnen för de fem som ska lämna. Båten från Valetta anländer idag med nya medarbetare. Lite konstigt att ta farväl av kamrater som man delat så många erfarenheter med på så kort tid.

4 september 2011

Jag undrar vem den nya sjuksköterskan är som jag ska introducera en stund på första delen av mitt kommande nattskift.

För att kunna språka med patienterna gör tolkarna ett gott jobb med att översätta. På trettontimmars nattskiften hinner man, mellan varven, tala om allt mellan himmel och jord.

Ingen ände på eländet

Det finns ingen ände på vad människor blivit utsatta för sedan kriget startade i våras. Berättelserna avlöser varandra. Det finns behov av att berätta. 

Bara för att man har en annan hudfärg har människor tvingats från sin bostad för att bo på golvet i en skolbyggnad med en massa främmande människor i fyrtio dygn. Acceptera att priset på tvålen i affären plötsligt blivit tre gånger dyrare för utlänningar. Inte kunna lämna och fly hem till sin familj i angränsande land för att ens besparingar och lön inte utbetalas.
 
Förbereder oss

Vi försöker vara förberedda inom olika områden för att göra mest nytta. Igår fylldes förrådstälten i trädgården med sjukvårdsmaterial och vattenflaskor. Strategiskt har de tio ton gods som kom till Tripoli i veckan fördelats att finnas nära de platser som vi tror kan bli utsatta under kommande veckan.  Måtte den befarade situationen inte bli verklighet.

Körde på hund

Lyckligtvis kunde jag få ihop de två trafikskadade killarna i samma rum så att jag kunde observera deras tillstånd. Deras öde var en hund och att inte ha använt bilbälte. 

Det som var en underbensfraktur slutade med underbensamputation. Olyckligt kom han för sent under vård för sina skador.

Killen med de bortsprängda fingrarna berättar att familjen med barnet besökt honom. De ville tacka honom för att de har sin treåring i livet.  I sina kikare hade han sett att sprinten var lös i handgranaten som han börja leka med.

Dags för mat och bekanta sig med de nyanlända. Höra hur sjösjuka de varit under resan hit.

Gunnar Hagström
operationssjuksköterska
för Läkare utan gränser

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida