När jag tänker på hiv ser jag Ennie framför mig

Det behövs mer hjärta i arbetet mot hiv, anser Sveriges hiv- och aidsambassadör Lennarth Hjelmåker. Han har själv erfarenhet av att leva nära människor med hiv och aids.

Jag blev så glad då regeringen inrättade den här tjänsten«, säger Lennarth Hjelmåker. Inte för att han tror att titeln, Sveriges internationella hiv- och aidsambassadör, i sig betyder något. Men den är en pusselbit i högprioriterad hiv- och aidsbekämpning i världen och ger möjlighet att driva på arbetet i alla organ. Året var 2003, och Lennarth Hjelmåker var chef för den globala biståndssamordningen på utrikesdepartementet efter fem år som ambassadör i Zimbabwe.

Det var i Zimbabwe som han själv först kom i närkontakt med hiv. Från att ha haft det globala perspektivet på svenska fn-delegationen i New York mötte han nu dagligen människor med hiv och aids, däribland en anställd på ambassaden.

Han sträcker sig efter ett papper och börjar rita hennes släktträd; några vuxna, deras barn, en mormor 15 mil utanför huvudstaden och bara en i familjen med lön.

– Det här är Ennies familj, en ganska typisk afrikansk familj. Den kan illustrera hivsituationen i Afrika. Ennie var hivpositiv och när hon sedan råkade ut för en bilolycka gick det väldigt fort utför.

Han stryker ett streck över den ena efter den andra i mellangenerationen och ett av barnen allt eftersom de dog. Varje månad besökte han och frun familjen och de vakade de sista timmarna i Ennies dotters liv.

– Man känner sig maktlös, blir arg och vill göra något. På fem år dog de fem vuxna. Kvar var bara barn och mormor. Varje gång jag tänker på hiv ser jag Ennie och de kvarvarande barnen framför mig.

Åren i Zimbabwe var dramatiska på flera sätt. Då Lennarth Hjelmåker anlände gav Sverige ett stort bistånd och många svenska företag fanns där. Sedan kom jordreformen och våldet – den första farmaren som dödades, David Stevens, hade en svensk fru.

– På sluttampen var det tufft. Sveriges agerande var rakt, tydligt och bra tycker jag, men det kunde ibland vara ganska påfrestande för oss på plats.

Då han lämnade Zimbabwe 2001 hade i stort sett allt bistånd frusit inne, och han säger att landets utveckling har stagnerat. För barnen i Ennies familj har det inte heller gått så bra. En 14-åring dog i malaria, storebror blev småkriminell och flickan försvann i huvudstaden.

– Sett så här i backspegeln ångrar min fru och jag att vi inte såg till att de två yngsta barnen flyttades till barnhem. Då bedömde vi det som ett riktigt beslut att inte splittra syskongruppen och det får vi leva med, säger Lennarth Hjelmåker.

Han säger att det kunde vara svårt, i den verklighet han då levde med så många som dog, att försvara Sveriges stora betoning på preventiva satsningar i kampen mot hiv och aids. Före 2003 var det i princip prevention som gällde. Nu är det annorlunda. Sverige finansierar både prevention och behandling och att bekämpa fattigdom och satsa på reproduktiv hälsa och rättigheter är nödvändigt för att stoppa smittan.

Globalt sett är i dag lika många kvinnor som män hivsmittade men i Afrika är 60 procent kvinnor.

Kampen mot hiv och aids måste ses i ljuset av den verklighet som många kvinnor lever i, fylld av fattigdom och utan rättigheter. Lennarth Hjelmåker berättar som ett exempel att då Victoriasjöns fiskare kommer in till hamn med sin fångst på morgonen och kvinnorna väntar för att köpa fisk har de bara sin egen kropp av betala med.

– I Ugandas huvudstad Kampala har jag pratat med unga flickor som finansierar sina universitetsstudier på samma sätt.

Få kvinnor i Afrika kan bestämma över sin egen kropp. Våld ingår i en tredjedel av alla flickors sexdebut i Afrika. Därför tycker Lennarth Hjelmåker att det är både cyniskt och orealistiskt att förenkla kampen mot hiv med slagord som »Be proud to be a virgin«.

– Att bekämpa hiv genom att ensidigt propagera för avhållsamhet, trohet och kondom är en förenkling som inte fungerar i Afrika där sex inte är förhandlingsbart för kvinnor. Det är viktigt att också våga tala om jämställdhet, sexuellt våld och människohandel – frågor som vissa länder, kyrkor och andra tycker att det är svårt att ta upp.

usa brukar nämnas i dessa sammanhang. Han är dock noga med att påpeka att usa satsar mycket pengar, cirka 110 miljarder kronor i 15 länder under tre år.

– Fruktansvärt stora pengar. Det är välkommet och viktigt men vi tycker ofta att usa förenklar.

Han räknar upp antal miljoner smittade och döda, antal smittade i olika världsdelar och länder, smittvägarnas fördelning i världen, hur många individer som behöver bromsmediciner och hur få som får. Ambassadörskapet innebär många resor kors och tvärs över världen, ofta med jumbojet och Lennarth Hjelmåker säger:

– De tar 480 passagerare och trillar en sådan ned blir det mycket publicitet. Men här dör motsvarande 20 jumbojättar varje dag i aids. Det är en global tragedi och ett krig vi måste vinna.

Vägen till toppen i biståndsvärlden gick via vapenfri militärtjänst på Sida. Det var i stället för att åka hem och bli järnhandlare som pappa efter ekonomistudierna.

– Man kunde också välja sj, Televerket, museer eller Riksantikvarieämbetet i stället för lumpen. Jag valde Sida eftersom jag tidigt hade fått ett internationellt intresse, inte minst genom mitt kyrkliga engagemang.

– Morfar, och sen pappa, var missionskassörer i pingstkyrkan i Jönköping. De hade ofta missionärer på besök hemma som berättade om sitt arbete. Jag satt och lyssnade.

Lennarth Hjelmåker blev kvar på Sida och klättrade till allt högre poster till 1985 då han flyttade till utrikesdepartementet där karriären fortsatte.

– Jag har trivts väldigt bra med alla jobb och alla platser jag har bott på. Halva mitt hjärta lämnade jag i Kenya, som var min första utlandspostering. Det blir nog ofta så. Men också New York och Zimbabwe konkurrerar starkt om hjärterummet.

– Formellt sett har jag haft »viktigare« uppdrag och funktioner än det som hiv- och aidsambassadör, säger han, men tycker att han nu har hamnat på rätt plats.

På gymnasiet tänkte han bli läkare. Och så var det det där med järnhandeln. Betygen satte stopp för det första och viljan att arbeta internationellt för det andra.

?-Det är ingenting jag sörjer. I det här uppdraget löper alla mina tidigare trådar samman.