Rädda liv i kök är häftigt

Anneli Eriksson är inte den självuppoffrande typen. Men som ordförande för Läkare utan gränser är hon starkt engagerad i att rädda liv och lindra nöd.

En vanlig dag på jobbet dök Anneli Eriksson plötsligt ned under bordet. Till arbetskamraternas förvåning.

– Jag tog skydd. En Harley Davidson hade startat utanför och motorljudet lät som automateld. När man arbetar mitt i ett krig lär man sig snabbt att tyda signaler. Jag tänkte inte på vad jag skulle göra utan reagerade direkt.

Anneli är ordförande för svenska Läkare utan gränser och vice ordförande i internationella Médecins sans frontières. När hon tog skydd under skrivbordet var hon just hemkommen från Tjetjenien och sitt första uppdrag för organisationen.

De var ett litet team på ett sjukhus nära frontlinjen mellan tjetjenska och ryska styrkor. De hörde bomber nästan dagligen och flyttade ned i källaren, undan bombsplittret. Där bodde de, opererade i köket och använde skafferiet som patientsal.

– Det är jätteotäckt att vara mitt i ett krig; att höra flygplan komma och känna att det skakar. Det känns overkligt, men det blir verkligt när skadade människor börjar komma till sjukhuset, berättar Anneli.

Efter en så dramatisk första upplevelse av att ar­beta i fält skulle ingen ha höjt på ögonbrynen om hon hade avböjt fler uppdrag. Men nej, hon står med fötterna på jorden och påpekar att det finns en vardag även i krisdrabbade områden. Människ­or söker också för vanliga åkommor som högt blodtryck eller skabb. Så det blev fler resor. Att få vara den som ansvarar för att akutsjukvården fungerar, att allt material finns på plats och att instrumenten är steriliserade när de behövs, det ville hon uppleva igen.

– Att rädda liv i ett kök i en källare, där en person står och håller i en extra lampa som lyser upp operationsområdet, och se patienten bli frisk och må bra, det är så häftigt.

Som organisation är Läkare utan gränser alltid opartisk och oberoende och undviker att arbeta under militärt skydd. Inte ens fredsbevarande fn-styrkor vill de ta hjälp av, eftersom det i många av de konflikter som pågår i dag skulle kunna tolkas som ett ställningstagande. Det skydd de har är neutraliteten, betonar Anneli. Läkare utan gränser undviker att bli inlemmade i exempelvis fn:s samlade program i ett område. De har kontakt med byäldste och ledare för olika parter i en konflikt, och talar om vilka de är och att de vill upprätthålla sjukvård, och att de behandlar alla. 

Om det blir för farligt och inte längre går att vare sig bedöma behoven eller utvärdera om programmen gör någon nytta, och om hjälparbetarnas liv riskeras, måste de lämna området och ibland landet. Ett sådant beslut är alltid ett dilemma.

– Vi lämnar människor i sticket, men när hjälparbetarna blir måltavla måste vi avbryta. Vi är inte ute i krigsdrabbade områden för att riskera våra liv.

När Anneli får frågan om var engagemanget för människor i nöd kommer ifrån blir hon lite generad; hon tycker att hon borde ha det klart för sig vid det här laget. Och visst vet hon: Drömmen om att jobba utomlands som länge hade funnits i bakhuvudet, och föräldrarna; pappa som gillade att diskutera med sina barn om vad som hände i världen och mamma som var engagerad och ordnade hjälpsändningar till Polen. Och så nyfikenheten förstås, som tog henne ut i världen tillsammans med kompisen Anette.

När hon berättar om människorna blir engagemanget ännu tydligare. Under en av jorden runt-resorna stannade de i Calcutta. Fattigdomen var så påtaglig, med alla människor som hela tiden ville ha något. Anneli kände bara: »låt mig vara«. På Moder Theresas hospice blev det annorlunda.

– Där var de fattiga människorna i fokus och jag sprang runt och hjälpte dem. De fick sin värdighet tillbaka; kvinnorna som annars tiggde på gatan kunde där be mig hämta ett glas vatten.
Annelis syn på vård skilde sig från nunnornas. När en ung kvinna med halvsidig förlamning dog, var de nöjda med att ha gett henne god vård och en värdig död. Anneli sörjde och hade velat göra mer för att hon skulle överleva.

– Det räcker inte att göra så gott man kan. Jag vill förändra också. Den upplevelsen påverkade mitt val att börja arbeta med Läkare utan gränser, för att rädda liv och lindra nöd. Det är en sak att säga att världen är orättvis eller att det är för bedrövligt att så många barn dör innan de ens hunnit fylla fem år. Det är en annan sak att agera. Jag vill inte bara prata. Jag vill förbättra situationen åtminstone för några.

Men arbetet måste också innebära ett äventyr för henne; att hon får komma till platser som hon annars aldrig skulle ha besökt och får lära känna människor som hon annars inte skulle ha träffat. Engagemanget måste grundas på något mer än en önskan om att betala tillbaka en skuld för att man har det bra.

– Jag måste också få ut något av det. Det kan inte bygga på uppoffring, då orkar man inte. Men visst är det viktigt att kunna hjälpa till, det är
belönande. Att kunna göra nytta driver mig också.

Anneli Eriksson

• Ålder 43 år
• Gör när hon inte arbetar hittar på roliga saker med familjen
• Har gjort den svenska klassikern:
  Vansbrosimmet, Lidingöloppet, Vättern-rundan och Vasaloppet
• Grät av lättnad när hon äntligen såg klockstapeln i Mora