Reflekterat
Hur står man ut med att se så många människor dö? Jag får ofta den frågan då jag är ute på »uppdrag« som sjuksköterska med Läkare utan gränser.
Även i Sverige har jag sett många människor dö i mitt arbete som sjuksköterska, men den stora skillnaden är att i utvecklingsländerna har ofta människor dött helt i onödan i behandlingsbara sjukdomar. Varje år drabbas ett större område i Afrika av epidemiutbrott av bakteriell meningit. Området sträcker sig från Senegal
i väst till Etiopien i öst och kallas för »meningitbältet«.
Det är alltså ingen stor nyhet med dessa återkommande meningitutbrott som dödar tusentals barn och även vuxna varje år. I Sverige insjuknar knappt ett hundratal personer varje år och endast ett fåtal av dessa dör då vi har effektiv vård att tillgå. Ofta blir det rubriker i tidningarna om ett svenskt barn drabbas, men vem hör talas om att 8 000 barn har smittats i södra Sudan?
Det finns dock en lösning för att i alla fall på kort sikt förebygga och häva en epidemi. Nämligen att vaccinera. Men vem betalar för vaccinet och vem administrerar och vaccinerar barnen? Hälsovårdsmyndigheterna i landet har ju förstås det yttersta ansvaret. Men om man till exempel i södra Sudan håller på att återhämta sig efter ett 20 år långt inbördeskrig, regionen knappt har någon utbildad sjukvårdspersonal och det saknas strukturer och resurser för allt som har med vård att göra – då måste väl någon som har resurser träda in? Vissa biståndsgivare skulle säga att det inte råder en »humanitär situation« och att epidemier måste bekämpas genom fattigdomsbekämpning, det vill säga med ett långsiktigt perspektiv.
Visst, men det är ju här och nu som barnen dör. Är det rätt att offra ett barn i dag till fördel för flera barns överlevnad i morgon? Enligt min mening är detta ett cyniskt tänkande som inte på något sätt får dominera och hindra oss »rika« länder från att reagera och ingripa.
Varje vaccinationsspruta jag ger känns därför meningsfull eftersom varje vaccination potentiellt räddar ett liv. Det är det som gör att man orkar fortsätta sitt arbete, när i alla fall en del av de patienter man möter slipper riskera att dö i onödan.