Soldaterna hötte med vapen mot oss

I år firade barnmorskan Lena Seger planenligt jul hemma med familjen. Men förra årets upplevelser kring jul sitter i minnet. Hon var i Sudan för Räddningsverket och tvingades åka hem i förtid när säkerheten inte längre kunde garanteras.

4 januari 2008

Det var för att söka en ny utmaning som Lena Seger kontaktade Räddningsverket och anmälde sitt intresse för internationella uppdrag.
– Livet flyter på, barnen växer upp. Tanken på att få komma ut i världen och hjälpa till hade legat och grott i åratal.

Till sist kom telefonsamtalet som hon hade väntat på: Kunde Lena tänka sig att under två månader ingå i ett sjukvårdsteam i Darfur – ett av världens farligaste konfliktområden?
– Jag tackade ja på direkten, men sedan kom ångesten. Skulle jag verkligen klara av det? Hur skulle familjen reagera? Darfur är en krigszon där man kan råka ut för saker, säger hon.
Att resa eller inte resa diskuterades fram och tillbaka i familjen. Var det för riskabelt?
– Men jag kände att jag verkligen ville ge mig i väg och familjen stöttade mig som de alltid har gjort. Att ta tjänstledigt var inget problem eftersom jag ju hade nästan ett halvår på mig, berättar Lena.

Den 15 oktober bar det i väg från Landvetter till Sudans huvudstad Khartoum, för vidare befordran till Darfurprovinsen. De fredsbevarande styrkorna i området består av soldater från Afrikanska unionen som understöds av biståndsarbetare och rådgivare från en rad länder. Utspridda i en vid cirkel kring högkvarterets camp intill residensstaden El Fasher ligger åtta mindre militärförläggningar. Den svenska sjukvårdsstyrkans huvuduppgift bestod i att per helikopter besöka de omgivande förläggningarna för att ge soldaterna grundläggande sjukvårdsutbildning. Att färdas på vägarna var farligt och kunde bara ske i beväpnade konvojer.

– Mitt första uppdrag blev att undervisa 95 militärpoliser i ett stort vitt tält med sandgolv i 42 graders värme. Jag var i Darfur för att lära ut saker som första förband, hjärt-lungräddning och personlig hygien. Tyvärr hade vi inte fått utbildning på skottskador – den frågan kom nämligen alltid upp.

Andra påminnelser om att en brutal och blodig konflikt utspelar sig i regionen var de lastbilsburna, tungt beväpnade soldaterna ur den ökända janjawidmilisen som Lena och hennes teamkolleger då och då stötte ihop med inne på gatorna i El Fasher.
– Jag vill inte säga att jag var direkt rädd, men visst var det många gånger obehagligt när de tutade ilsket och hötte med sina vapen mot oss. Jag tänkte mer än en gång att de bara skulle kunna slänga upp mig på flaket och köra i väg – och ingen skulle ha fått reda på vart jag hade tagit vägen.
Vetskapen att ett åttiotal hjälparbetare har dödats i Darfur sedan 2003 gjorde inte saken bättre.
Det gjorde inte heller de svårt brännskadade pojkarna på stadens sjukhus, den kanske otäckaste av alla minnesbilder som Lena bär med sig från resan. Några barn hade lekt med något slags vapen som plötsligt exploderade och dödade flera av dem.
– De fyra jag såg på sjukhuset hade fått stora hudpartier sönderbrända och låg och kved av smärta i sina sängar. Hos en pojke var all hud i ansiktet avbränd. Det var så svårt att se och inte kunna hjälpa. Ändå kändes det som att jag borde ha gjort något, eller varit mera deltagande på något sätt.

Men alla minnen är inte mörka.
– Barnen man träffade ute i byarna var otroligt glada och trevliga. De bodde i stråhyddor och ägde inte mer än skjortan på kroppen och kanske en fotboll, men de skrattade och ville ta i hand och blev överförtjusta när vi pratade med dem. Mitt i detta elände – sällan har jag sett en sådan glädje! 
Lena har haft mycket kul, jobbat med fantastiska kolleger och fått vänner för livet, men visst kände hon osäkerhet inför den typ av prövningar som kan uppstå när vuxna människor som knappt känner varandra ska leva tätt tillsammans under en längre tid.
– Nästan femtio år gammal skulle jag alltså dela allt med sex vilt främmande människor. Jag var verkligen spänd på hur jag skulle klara av en tillvaro där sängen innanför myggnätet var den enda privata platsen.
Farhågorna visade sig inte helt ogrundade. Teamet fungerade utmärkt under sina tjänsteuppdrag, men den ständiga och nära samvaron på fritiden kunde förstås verka tärande på stämningen.

– Oftast handlade det om småsaker, som gemensamma matinköp. Men blir man irriterad tror jag att det är viktigt att markera direkt och inte samla på sig frustrationen – då kommer kanske alltihop ut samtidigt i stället, i »fel« situation.
Att kunna säga ifrån är i och för sig inget främmande för en barnmorska.
– Man träffar verkligen alla sorters människor. Oftast möts man med respekt, men även motsatsen förekommer. Då gäller det att vara tydlig och visa var man står, förklarar Lena.

I början av december försämrades säkerhetsläget hastigt med följd att det svenska sjukvårdsteamet fick avbryta sitt uppdrag en vecka i förtid. Hemkomsten bjöd därför på ytterligare en utmaning:
– Egentligen skulle jag ha kommit hem lagom till julfriden, nu blev det i stället mitt i värsta julruschen. Hur skulle jag kunna planera julbord och julklappar när jag i tankarna var kvar nere i Darfur?

Det var en stor hjälp att kunna prata med dottern Stina, som också har erfarenhet av hjälparbete. Hon förstod och orkade lyssna.

Har upplevelserna förändrat Lena?
– Ja, jag kan rycka mer på axlarna åt saker och ting och ibland tänka för mig själv att det finns i-landsproblem och det finns andra problem.
Hon tvekar inte att återvända till Darfur om hon får chansen. Atmosfären, barnen och hjälparbetare hon lärde känna finns kvar i tankarna. Och kanske känslan av en tillvaro utan garantier.

 

LENA SEGER 
Ålder 49 år
Familj make och tre vuxna barn
Jobbar på förlossningen vid länssjukhuset i Halmstad
Reslust? Ja, arbetar just nu på Grönland som barnmorska
Senaste film The Last King of Scotland

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida