Världen uppmärksammar riskerna med kvinnlig könsstympning

Mer än två miljoner flickor mellan fyra och tolv år riskerar att könsstympas varje år.

I dag är det den internationella dagen mot kvinnlig könsstympning. Eva Hammad, skolsköterska på Angeredsgymnasiet och representant i Göteborgs samverkansgrupp mot kvinnlig könsstympning, vill påminna personal inom hälso- och sjukvården om vad ingreppen innebär och hur man kan prata om det.

– Varje kommun och landsting behöver ta upp frågan om kvinnlig könsstympning. Utbildningsmaterial togs fram när vi fick många flyktingar från Somalia i början av 90-talet. Nu har vi en ny flyktingvåg från fler afrikanska länder och det är läge att ta upp frågan både i vårdutbildningar och i verksamheter, säger hon.

Fyra varianter av stympning

Världshälsoorganisationen, WHO, beskriver fyra typer av kvinnlig könsstympning.

Den lindrigaste innebär en sorts märkning; snittning eller prickning av klitoris.

Infibulation, som är den grövsta formen, innebär att klitoris och inre blygdläppar skärs bort. Yttre blygdläpparnas insida skrapas och en hudbrygga bildas med hjälp av stygn. Urinröret och en del av slidöppningen täcks av hudbryggan.

Ibland lämnas en sådan liten öppning att kvinnan kan behöva skäras upp vid första samlaget.

– Förutom att det kan vara komplicerat att kissa kan stympningen leda till blödningar, infektioner, felläkning, fistelgångar, och njurskador. Infibulation kan till och med ha dödlig utgång. Själva ingreppet kan också vara en så traumatiserande upplevelse att den är svår att komma över, säger Eva Hammad.

I Sverige har all form av kvinnlig könsstympning varit förbjuden sedan 1982. Det gäller även om en person som bor i Sverige medverkar till att stympningen utförs i något annat land. När Socialstyrelsen för tolv år sedan gav ut en broschyr om kvinnlig könsstympning fanns här cirka 16 000 kvinnor från länder där könsstympning förekommer.

Visste inte vad de skulle göra

Eva Hammad har varit engagerad i arbetet mot kvinnlig könsstympning sedan mitten av 90-talet. Då blev personal inom mödra- och förlossningsvård ställda och undrade vad de skulle göra när den födande kvinnan hade ett ihopsytt underliv. Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut utbildningsmaterial och riktlinjer, men trots det; kvinnlig könsstympning är ett ämne som kan vara svårt att närma sig.

– Det är inget mina elever själva tar upp utan jag måste själv ta initiativ till att fråga. Om flickan kommer från ett land där traditionen finns kan jag vid elevhälsosamtalet fråga om ingreppet har gjorts, och om hon har några problem vid menstruation eller när hon kissar.

Sår ett frö

Eva Hammad kanske inte får alla svar när hon ställer frågor om könsstympning. Men hon kan visa att hon har kunskaper och att hon vet var hjälp finns att få om flickan har problem.

– Jag kan så ett frö, säger hon.

Svårare är det när det kommer till små barn och deras föräldrar. Att se barn som offer och föräldrar som brottslingar stänger dörrar. Det är viktigt att skapa samtal.

– Det gäller också att vara observant på om barn blir oroliga inför sommarlovet eller har besvär efter en resa till det gamla hemlandet. Traditionen förs vidare i en kvinnolinje, men ingreppet görs för att mödrar tror att deras döttrar inte ses som bra flickor att gifta sig med annars. Därför är det också viktigt att kunskap om vad könsstympning kan leda till sprids till män och pojkar, säger Eva Hammad.