Doktorand i ständig strid mot lön efter kön
Som Jämställdhetsombudsman försökte hon få Arbetsdomstolen att förstå att en barnmorskas arbete var lika mycket värt som en medicinteknikers. I dag disputerar Lena Svenaeus med en avhandling om hur kvinnor lönediskrimineras.
Könsdiskriminerande löneskillnader är ett brott mot mänskliga rättigheter – men finns ändå. Vad beror det på? Lena Svenaeus är jurist och var den Jämställdhetsombudsman som drev det kända barnmorskemålet i Arbetsdomstolen under 1990-talet. I dag disputerar hon på en avhandling i rättssociologi med titeln: Konsten att upprätthålla löneskillnader mellan män och kvinnor.
– Det är förstås en tillspetsad titel, men även om det inte är helt avsiktligt att hålla ner kvinnors löner finns det ett sådant inslag i det hela. I min avhandling pekar jag på samverkan mellan system och enskilda aktörer med arbetsrättslig kompetens som förklarar varför de regler man skapar om lika lön i stället återskapar löneskillnaderna mellan könen. Man ger sken av att införa normer om lika lön, men väljer en utformning som inte rubbar den gällande ordningen.
”Lön beror inte på kön”
Drivkraften i Lena Svenaeus forskning är den egna yrkeserfarenheten som jurist på olika fackförbund och, inte minst, som Jämställdhetsombudsman, JämO, under 1990-talet. Det var hon som hjälpte Vårdförbundet att driva lönediskrimineringsmål i Arbetsdomstolen. Som slutade med att de förlorade när domstolen slog fast att löneskillnaden inte hade med kön att göra.
– Arbetsdomstolens praxis har kommit att legitimera värderingen att kvinnors arbete är mindre värt än mäns. Man hänvisade till marknaden utan att granska om den förklarar löneskillnader på ett sakligt sätt. Det kom ett förbud mot diskriminerande löner i 1980 års jämställdhetslag, men det drabbade bara arbetsgivare som öppet sa: ”du får lägre lön för att du är kvinna”. Och det säger ju ingen.
Lönediskrimineringen har hittills inte gått att komma åt lagstiftningsvägen. Argumentet ”marknaden styr” sopade bort alla motargument och dessutom kostade det mycket pengar att driva sådana mål. Lena Svenaeus förstår att fackförbund känner tveksamhet inför att gå domstolsvägen. Men hon tycker att de rättsliga verktygen måste fungera och att det är viktigt att lönediskrimineringsärenden drivs. Kanske med ett annat upplägg än tidigare.
Fortfarande hoppfull
Tror hon att det skulle finnas större chans att vinna ett lönediskrimineringsmål i Arbetsdomstolen i dag?
– Kanske. AD har andra ledamöter i dag så jag har inte gett upp hoppet. Åtminstone skulle det vara intressant att undersöka om domstolen återigen sätter stopp genom att hänvisa till att marknaden sätter löner. Och att i så fall resonera om det skulle kunna vara en framkomlig väg att driva målen i allmän domstol.
Lena Svenaeus berättar om ett senare fall som har varit uppe i Arbetsdomstolen. Fackförbundet Vision drev ett ärende med en man som anställdes på ett vårdbolag med samma arbetsuppgifter som en redan anställd kvinna med lång erfarenhet och bred kompetens. Arbetsgivaren förklarade mannens högre lön med att han gått en tredagarskurs som kvinnan saknade. Ett grundfel, tycker hon, att man la krut på att förklara varför mannen fick en högre lön.
– Mannen var inte den som var felvärderad, ändå låtsades man att det var hans lön som måste förklaras när det intressanta egentligen var att få höra förklaringen till varför kvinnornas löner var lägre.
Arbetsgivaren vann även det målet.
Vassare DO behövs
För att lagstiftningen ska fungera bättre anser Lena Svenaeus att det behövs en starkare tillsynsmyndighet än dagens Diskrimineringsombudsman, DO.
– Jag tycker inte att jämställdhet ska lyftas ut från diskrimineringsgrunderna och läggas under en ny JämO, men jag anser att dagens DO ägnar sig för mycket åt information om lagen av typen konsumentupplysning och att det är en bra idé att tillsätta en särskild ombudsman för diskriminering i arbetslivet. En sådan ombudsman skulle då arbeta med alla diskrimineringsgrunder.
Kollektivavtalen kallar Lena Svenaeus för ”kungsvägen”. Det är dem hon hoppas på när det gäller att minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
– Det är inte så enkelt som att alla arbetsgivare är emot jämställda löner och det finns goda exempel därute. Uppsala kommun är ett sådant, där man arbetat framåtsträvande med lönekartläggning och lönesättning. Så när det gäller kollektivavtalen är jag försiktig optimist. Och jag hoppas att min avhandling kan användas för att ge nya argument.