En livsglad provokatör

Barn är bra på att gömma sådant som är skamligt, säger Suzanne Osten. Hon har jobbat sig igenom sin egen skam och försonat sig med sin bakgrund. Men hon brinner starkt för barn som skäms och vill ge dem självkänsla.

Suzanne Osten är kanske mest känd som regissör av filmer som Wellkåmm to Verona och Bröderna Mozart. Hon är också konstnärlig ledare för teatern Unga Klara i Stockholm och har varit det sedan 1975. »Världens roligaste jobb«, påstår jag, och hon håller med om att det har hon. Teater är fortfarande magi för henne.

Att intervjua Suzanne Osten är att desperat längta efter den där bandspelaren som man inte gillar att ha med. Hon talar fort, mycket, klokt och kastar sig mellan ämnen som ålderdom, medfödd kreativitet, den egna barndomen och att inte vara lika vacker som 62-åring som när hon var 30. Särskilt inte som nyligen rotfylld 62-åring.

– Det är en grå dag. En dag som gjord för en rotfyllning, säger hon lätt sarkastiskt.

Hon var nyligen i Frankrike en månad för att arbeta och skulle gå ut på en klubb en kväll, men blev motad i porten. »Madame är för gammal.« Det gjorde henne paff – inte arg. Annars är hon ganska upprörd över hur åldersfixerade vi är i Sverige – men inte bara här.

– Åldersfixeringen står för en fantasilöshet. En annan fantasilöshet är att vi tror att vi är dem vi ser ut som.

Vi har våra skal, våra strategier som livet lär oss, men annars är skillnaden mellan dem vi var som barn och dem vi är som vuxna mest en fråga om längd och om makt, säger hon.

Suzanne Osten vill säga sanningar och avslöja våra värsta tabun. Ett sådant är bilden av barnet som det allt igenom goda och gulliga. Hon vill inte göra världen gulligare än vad den är och tycker att det är en underskattning av barn att spela upp en idyll för dem från teaterscenen.

– Barn är människor, konstaterar hon.

Några gulliga föreställningar har heller knappast levererats från Unga Klara. Suzanne Osten har satt upp barn- och ungdomsföreställningar om skilsmässor, om handikappade tonåringar inlåsta på institution, om självmord och om att ha en psykiskt sjuk mamma. Flickan, mamman och soporna hade premiär 1998 och handlar om hennes egen barndom med en psykotisk mamma.

Av alla djupa ämnen hon har arbetat med är skamtemat det djupaste. Och det smärtsammaste. Ett ämne som hon måste vila från ibland. Det är så mycket skam förknippat med att vara anhörig till en galning, säger Suzanne Osten. En skam som blossar upp varje gång tidningarna basunerar ut att ett våldsbrott har begåtts av en psykiskt sjuk.

– Barn är bra på att gömma sådant som är skamligt. Som psykisk sjukdom, fattigdom eller alkoholism. Man vill så gärna vara som alla andra. Skammen kommer av att känna sig sämre än andra.

Hon har lätt för att bli uttråkad, erkänner hon. Det blir hon av det tillrättalagda. Som i London för en tid sedan när kulturpersoner bjöds in tillsammans med sina barn till premiären av Flickan, mamman och soporna. För det första tog de inte med sina barn, vilket retar Suzanne Osten. Dessutom hade de en sipp inställning till språket i föreställningen, säger hon.

– Det handlade om människoliv och det de kommenterade efteråt var om det var lämpligt att låta ungdomar få höra svordomar. En fantasibrist och en dubbelmoral som jag blir arg över.

Så säger hon, med en dos svart humor, att hon har gjort karriär på sin hemska barndom och – utan humor – att vi människor kan göra bra saker av våra svårigheter.

Hon har berättat en del om sin mamma i Jösses flickor. När den kom 1973 var den banbrytande. Även då satt kvinnorna i teaterbänkarna. Men att spela en föreställning med bara kvinnor på scenen – som dessutom berättade kvinnors historia – det hade inte gjorts tidigare.

– Vi gjorde det som en pepp-pjäs, en antiskam- pjäs för kvinnor, säger Suzanne Osten.

Den hade 13 kvinnor i huvudrollerna. Det var bråkigt, minns hon.

– Kvinnor är inte godare än män och dessutom är vi inte vana vid att jobba kollektivt. Jag förstod att det skulle bli svårt för mig som kvinnlig regissör att leda arbetet. Skådespelerskorna var vana att beundra en manlig regissör. Så jag tog två terapeuter till hjälp.

Det blev gruppterapi av det hela. Nyligen läste jag någonstans att Suzanne Osten har vidareutbildat sig till gestaltterapeut. Hon skrattar och säger att det stämmer och att det kanske är lite extremt, men att hon vill bredda sin kompetens.

– Jag kanske inte kan vara regissör hela mitt liv. Man vet inte, kanske jag inte lyckas behålla intresset från publiken. I så fall vill jag kunna göra något annat.

Det verkar långt borta. Hon är en av landets ledande teaterregissörer och kan med självklar pondus säga om sig själv att hon är bra på det hon gör. Jag undrar om hon har slutat att vara nervös.

Men det har hon inte.

– Inför en ny premiär är jag alltid nervös och frågar mig om publiken kommer att förstå vad föreställningen går ut på. Nervositet är något som plötsligt kan slå till. Det har att göra med om jag har kontakt med situationen eller inte.

Senast hon tappade den kontakten var för snart två år sedan. Som professor på Dramatiska institutet stod hon som delvis ansvarig för att en student läste upp en novell med sexuella inslag för lågstadieelever. Upprördheten skruvades upp till moralpanik. Hon säger att hon var naiv som trodde att alla studenter skulle förstå de instruktioner hon gav kring teaterprojektet.

– Det var fel av honom att läsa den texten och jag tar på mig ansvaret, men blev också besviken av att se vad rädslan gjorde med människor. Alla var rädda. Ingen vågade stå kvar bredvid mig och möta ilskan från föräldrar, skola och allmänhet.

Det är en bitter erfarenhet. 30 års arbete med att öppna kanaler för att få resurser till att spela teater för barn och ungdomar raserades av ett felsteg.

– Det känns tungt, säger Suzanne Osten.

Det första hon gjorde efter det var att sätta upp föreställningen Babydrama. Hon var tvungen att bevisa för sig själv att hon inte var rädd för att göra en barnföreställning och tog sig an det omöjligaste. Att spela teater för de allra minsta. Sex månaders bebisar kröp omkring och följde storögt vad som hände på scenen. Det var en upplevelse.

Suzanne Osten säger att hon litar på sina medmänniskor. Hon har mött fler goda människor än onda och satsar på att inte tro att någon är knepig. Hon mörkar inte, säger hon, och det tror hon inte heller att andra gör.

En åtta år äldre halvsyster betydde mycket under uppväxten. Liksom en lärare som fick henne att tro på sin förmåga. Så berättar hon, liksom i förbifarten, att hon har varit placerad i många fosterhem.

– Det har gett mig en stor människokännedom. Just för mig har det betytt att jag har utvecklat min förmåga att fungera i grupper, säger hon.

Mörka och tunga ämnen till trots – Suzanne Osten beskriver sig som en person med mycket livsglädje och tror kanske att det kan vara en utrustning som hon är född med. Hennes mamma var galen och det är som sådan hennes dotter minns henne, men det fanns en gång en annan Gerd Osten. En begåvad filmkritiker, debattör och författare.

– Jag är ingen mörk person, nej. Fast jag är mycket mer osäker än jag verkar vara när jag sitter här och formulerar mig. Men jag gillar att ta reda på saker ? det finns väl ett visst självförtroende i det.

Om Unga Klara:
Undersökande teater med ett barn- och ungdomsperspektiv. Startade 1975 och har bland annat satt upp föreställningar som Det allra viktigaste, Den närmast sörjande, Besvärliga människor, Flickan, mamman och soporna.
Läs mer på: www.suzanneosten.nu