Föräldrar som mist barn genom självmord saknar stöd från vården

Nationella riktlinjer behövs, säger psykiatrisjuksköterskan Pernilla Omerov.

1 530 personer tog sitt liv under 2012. Det är fyra personer om dagen. Många fler än så drabbas av förlusten: familj, släkt, vänner, kolleger. Trots det står sjukvården förvånansvärt handfallen inför mötet med anhörigas sorg.

– Det saknas nationella riktlinjer för hur sjukvården ska bemöta föräldrar som har förlorat ett barn genom självmord. Om de får hjälp eller inte beror helt på vilken de möter. Det vill vi ändra på med den här forskningen, säger Pernilla Omerov, psykiatrisjuksköterska som om ett par veckor disputerar på en avhandling om suiciddrabbade föräldrar och deras behov.

Regelverk för katastrofer

Hon har flera års erfarenhet från akutsjukvård och psykiatri, bland annat på Sankt Görans sjukhus i Stockholm, och minns de omfattande riktlinjer som togs fram efter Estonias förlisning och efter tsunamin i Thailand. Något motsvarande regelverk finns inte när enskilda personer drabbas.

Det finns också få undersökningar av vilket stödbehov föräldrar som mist sitt barn genom självmord har. En förklaring är att registerhållare och myndigheter oroar sig för att medverkan i studier kan förvärra sorgen. Men så behöver det inte vara.

– De flesta upplevde det som positivt att vara med i vår studie. Föräldrarna hade ett stort behov av att dela med sig av sina erfarenheter och även om det väckte känslor var det en tröst att få berätta, säger Pernilla Omerov.

Många stödsamtal

En förutsättning var att forskarna var omsorgsfulla. Föräldrarna fick först ett brev med frågan om de ville svara på en enkätundersökning, där de också gavs flera möjligheter att avstå. Därefter blev de uppringda.

– Det hade gått mellan två till fem år sedan självmordet och föräldrarna mådde fortfarande väldigt dåligt. För oss forskare var det viktigt att finnas tillhands och vi var alltid beredda på långa telefonsamtal. Jag har haft många stödsamtal och hänvisat många till annan vårdkontakt, säger Pernilla Omerov.

Unik studie

666 förlustdrabbade och 377 icke förlustdrabbade föräldrar har svarat på enkätens 316 frågor. Det omfattande frågeformuläret gör studien unik. Svaren visar bland annat att 96 procent av de förlustdrabbade föräldrarna vill att sjukvården kontaktar dem för att höra hur de mår och för att erbjuda stöd. Många svarar att de inte orkar ta den kontakten själva.

Pernilla Omerov förstår personalens osäkerhet och anser att det behövs både reflektion, utbildning och färdighetsträning, där man i rollspel kan öva sig i sådant som hur ett dödsbesked kan ges.

– Jag vet själv hur det kändes när föräldrar som mist ett barn ringde på dörren till akutmottagningen. Men jag tror inte det viktiga är vad man säger utan hur det sägs. När omtanken finns gör det inget om orden kommer fel. Vi ska inte vara rädda att säga fel saker – vi ska stå kvar och finnas där, säger hon.