Känner sig övergivna av Socialstyrelsen

Grindarna är kvar på demensboenden, men nu måste de bort. Hur det ska gå till utan att äventyra säkerheten, undrar kritiska masar. ”Vi vill ha vägledning.”

Hastigt borttagna föreskrifter har lett till en extra belastning på demensboenden. I åratal har det varit känt att det inte finns något lagstöd för begränsningsåtgärder utan den enskildes samtycke. Men så länge föreskrifterna fanns kvar hjälpte Socialstyrelsen till att tolka dem. ?

De medicinskt ansvariga sjuksköterskorna, masarna, Eeva Eriksson och Agneta Blomkvist känner sig övergivna. Och tidpunkten, i semestertider, var illa vald, anser de. Som ansvariga för boenden i Hägerstens och Liljeholmens stadsdelsnämnd skulle de vilja få vägledning från Socialstyrelsen i hur avvägningen nu ska göras när det gäller de boendes skydd.?

Alla ordinationer på skyddsåtgärder måste ses över, vårdpersonal ska informeras och tillsammans ska de försöka hitta andra sätt att skydda de boende som behöver det. ?

De skyddsåtgärder som används är sänggrind, grenbälte, brickbord, kodlås, larmmatta, rörelselarm samt stöd på toalettstolen. De används restriktivt, inte slentrianmässigt. Individuella bedömningar görs alltid och självklart är samtycke grundprincipen.??

Personal med erfarenhet och kunskap blir duktig på att hitta lösningar för att hantera de boende som till exempel är extra oroliga och vill gå ut även när det är kallt, säger Agneta Blomkvist. Trots det har de dörrarna låsta eftersom det finns både sjöar och starkt trafikerade vägar nära demensboendena. ?

Nu måste dörrarna gå att öppna även för de boende. Att bjuda en demenssjuk person som vill gå ut mitt i natten på kaffe och en pratstund kan fungera ibland, men inte alltid. ?

Grenbälte ordineras av läkare. På några enheter är dessa ordinationer borttagna eftersom ett av läkarföretagen har dragit in sina ordinationer, men på övriga enheter finns de kvar. ??

Sänggrindar används hos dem som behöver det, även om de inte kan uttrycka sin uppfattning, men bara för att skydda personen från att ramla och skada sig, säger Yvonne Kullhammar, sjuksköterska på Axelsbergs service­hus. Det är de boende som annars drabbas, ramlar och får frakturer, konstaterar hon. Larmmattan är också bra för att förebygga fall då den signalerar att någon som kan behöva stöd har klivit ur sin säng. Ingen av de tre sjuksköterskorna förstår hur den kan ses som en tvångsåtgärd.?

Medvetna om att de bryter mot lagen är de överens om att det enda rimliga är att se till skyddsaspekten tills de har fått vägledning i hur de ska bedöma. ??

— Vi gör regelbundet risk- och konse­kvensanalyser för att se vilka som verkligen behöver skyddsåtgärder. Det är viktigt att utvärdera eftersom behoven förändras. Till exempel kanske inte den som har blivit sämre behöver bälte längre, säger Eeva Eriksson.?

Yvonne instämmer. Svårigheten är att avgöra vad som är samtycke — vems tolkning som gäller. Att det kan bli väldigt godtyckligt, är hennes erfarenhet.

Socialstyrelsen: Lagstöd saknas
Socialstyrelsen upphävde föreskrifterna om tvångs- och skyddsåtgärder för att de är föråldrade och inte har något lagstöd. Men på många håll kvarstår läkarordinationer på begränsningsåtgärder. Gäller de tills de har satts ut av läkare?

— Nej, alla beslut som fattas inom hälso- och sjukvården måste ha stöd i gällande författningar. Beslut som innebär tvång och frihetsinskränkningar och som saknar stöd i lag strider mot regeringsformen. Det är verksamhetschefen inom hälso- och sjukvården och socialnämnden respektive huvudman för enskild verksamhet som ansvarar för att det inte fattas och tillämpas beslut som inte har stöd i gällande författningar, säger Helena Axestam, utredare vid Socialstyrelsens avdelning för regler och tillstånd.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida