När vården slutar i tragik– då kommer Jonas

Mord, självmord och plötsliga dödsfall hör till vardagen för Jonas Nilsson. Som handläggare vid Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Jönköping är hans roll att se till att vården är säker för patienterna. Det är inte alltid han sover gott om nätterna.

30 oktober 2008

Jag är inte mer än människa. När ett barn mördas, någon tar livet av sig eller en kollega blir brutalt nedstucken, det är klart att jag blir berörd.«

Fram till för fyra och ett halvt år sedan arbetade Jonas Nilsson som psykiatrisjuksköterska. Då dök en annons upp. Socialstyrelsen sökte en handläggare med erfarenheter från psykiatrin. Jonas, som alltid har gillat att formulera sig i skrift, sökte och fick jobbet.

Knappt hann han börja förrän en femårig flicka i värmländska Arvika mördades av en man som hade smitit från en psykiatrisk avdelning. Ärendet utreddes av Socialstyrelsen som riktade hård kritik mot landstinget i Värmland.

Jonas Nilsson var själv inte involverad, men han minns att han tänkte: »Gode Gud, bara det inte händer här.«

Tre år senare landade i rask takt fyra massmedialt uppmärksammade lex Maria-ärenden på Jonas skrivbord, samtliga från psykiatrin i Jönköping.

– Hösten 2006 hittades en 20-årig kvinna med diabetes och uttalade självmordstankar död i sin säng på den psykiatriska avdelning där hon var inskriven. Ingen försökte väcka henne då hon tittades till varje kvart, trots att hon låg anmärkningsvärt stilla.
– En månad senare knivhöggs en manlig sjuksköterska på den rättspsykiatriska avdelningen till döds av en patient som kom tillbaka efter en permission.
– I januari 2007 sökte en äldre man akut psykia­trisk hjälp. Senare gick han hem och dödade sin fru, varefter han tog sitt eget liv.
– Samma månad höggs en åttaårig pojke på väg hem från skolan ihjäl av en man som tidigare hade varit tvångsintagen på den rättspsykiatriska avdelningen. När personalen på den psykiatriska öppenvården inte lyckades nå honom per telefon försökte de inte tvinga fram ett möte med mannen.

För Jonas och hans kolleger på Socialstyrelsen tog det ett helt år att ro runt ärendena. Vart och ett av dem var tungt på sitt sätt. Tillsammans blev det – jättestort. Gott och väl en halv meter på höjden reste sig det samlade materialet, måttar Jonas med händerna. Alltihop läste han, från första till sista sidan.

Mest berörd blev han av journalerna. I vart och ett av fallen fick han följa ett människoöde som slutade i tragik.

? Visst, jag försöker läsa strukturerat för att hitta en röd tråd. Men samtidigt kan jag inte låta bli att se det jag läser framför mig. Det spelas upp som i en serietidning, säger Jonas som under den här perioden ofta tog med sig ärendena hem.

Inte fysiskt, men i form av tankar och funderingar som inte ville släppa taget bara för att han stängde dörren till sitt arbetsrum. Ibland tog det lång tid innan han till slut lyckades somna. Han tänkte på de anhöriga kontra sin egen familj. Hur skulle han själv ha reagerat om något liknande hade hänt honom? Nästa dag skulle han kanske träffa anhöriga ? vad skulle han säga till dem?

? I mötet med anhöriga kan rollen som handläggare ibland kännas rätt så futtig. Mitt jobb är att försöka vara saklig, utgå från fakta och hitta en balans. En del upplevde det nog som om jag försökte skydda förövarna eller personalen.

Samtidigt tyckte han att han växte professionellt under den här perioden. Svåra ärenden kräver mycket av en handläggare, eller byrådirektör, som det står på hans visitkort. Förutom alla dokument som de läste var Jonas och hans kolleger flera gånger ute och pratade med såväl ledning som personal på de enheter som var berörda. De ville skaffa sig en så komplett bild som möjligt och det var många bollar som roterade i luften samtidigt.

Samtliga händelser fick stor uppmärksamhet i medierna, både lokalt och i hela landet.

? Det svåra var att få journalisterna att förstå att det faktisk finns flera sidor på ett mynt. Även förövarna var människor som inte mådde bra.

När Jonas började på Socialstyrelsen kom det varje år in cirka fem lex Maria-ärenden om sui­cid till tillsynsenheten i Jönköping. Sedan den 1 februari 2006 ska alla självmord som har skett i anslutning till vården anmälas till Socialstyrelsen enligt lex Maria. Det har lett till att antalet ärenden har tiodubblats, vilket innebär att Jonas och hans kolleger numera handlägger 40 till 50 självmordsfall per år.

Det som gör honom mest frustrerad är att samma problematik återkommer. I fall efter fall. Det finns bra bedömningsinstrument i vården, men de används inte. Åtminstone är det ytterst sällsynt i de ärenden som når Socialstyrelsen. Gång på gång betonar han vikten av att göra ordentliga händelseanalyser.

Syndabockstänkande är något som han menar leder fel. Det viktiga är inte att sätta dit folk utan att upptäcka och täppa till de brister i systemet som gör det möjligt för personalen att göra fel. Att misstag begås ? och att de inte alltid rapporteras – har han förståelse för. Själv gav han en gång en patient fel styrka på ett läkemedel. Han sprang omedelbart in till sin chef och rapporterade vad som hade hänt. Men någon avvikelserapport skrevs aldrig, vilket han förklarar med okunskap.

? Hos oss alla finns naturligtvis också en rädsla för att förlora ansiktet. Om ingen såg vad som skedde och det inte uppstod någon skada, då ska det rätt mycket till för jag inför mina kolleger självmant berättar att jag är en »kass« sjuksköterska.

Att det begås massor av fel som Socialstyrelsen aldrig får veta är han övertygad om. Jonas har ofta undrat hur det kommer sig att de nästan bara får in anmälningar om självmord från psykia­trin. Varför inga lex Maria-ärenden om läkemedelshantering och andra vanliga fel?

? Är den psykiatriska vården så mycket bättre än all annan vård? Naturligtvis inte. Men det är så mycket fokus på självmorden just nu så allt annat tycks falla bort.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida