Vårdtåget i Luleå: Bättre verktyg behövs i den psykiatriska vården

Vårdtåget i Luleå: Bättre verktyg behövs i den psykiatriska vården
Git-Marie Ejneborn Looi vill hitta verktyg att bryta onda cirklar. Foto: Susanne Lindholm

Om vi bara har en hammare kommer vi bara att se spikar. Det är Git-Marie Ejneborn Loois övertygelse, ”därför måste vi ha tillgång till fler redskap än tvångsåtgärder i arbetet med oroliga, maniska och psykotiska patienter”.

Hennes erfarenhet är att tvång används för att man ser patientens beteende, till exempel att springa i timmar i korridoren, som ett problem som ska åtgärdas, i stället för att se det som ett behov som ska tillgodoses.

Ska ta reda på om tvång är nödvändigt 

Hon vill att personalen i stället ska fundera på vad beteendet står för.

– Det är viktigt att tänka utanför ”boxen”, att stanna upp och fundera och fråga patienten vad han faktiskt behöver, säger sjuksköterskan Git-Marie Ejneborn Looi.

Nu har hon satt igång ett forskningsprojekt där hon ska ta reda på om tvång verkligen är ett nödvändigt ont, eller om det går att vårda på ett annat sätt.

– Jag tror det handlar om tro, hopp och kärlek. Man måste ha fler verktyg än en hammare om man inte bara ska se spikar, säger hon.

Väckt hopp leder till entusiasm 

Med det menar hon att så länge man inte har andra sätt att hantera patientens oro än att lägga i bälte eller att tvångsmedicinera kommer man att fortsätta med det.

Om personalen däremot frågar patienten vad han behöver och han säger att han behöver gå en promenad, väcks hoppet. Det i sin tur leder till entusiasm och engagemang som patienten uppskattar. Det gör personalen stolta över sitt arbete. En god i stället för en ond cirkel, som i bästa fall handlar om kärlek, i betydelsen människokärlek.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida