5 frågor. Hur ska vi få säkrare läkemedelshantering?

Kerstin Jorsäter-Blomgren ser som viktigast att låta kunskap, ansvar och samsyn mellan professionerna ta plats.

Receptet låter inte revolutionerande. Varför är det då så svårt, Kerstin Jorsäter-Blomgren, sjuksköterska, medicine doktor och lektor vid Mälardalens högskola?

— Det inkluderar så många aspekter, perspektiv och aktörer. Bristande kunskap hos läkare och sjuksköterskor äventyrar patientens säkerhet, medan vi med rätt läkemedel till rätt patient i rätt dos vid rätt tillfälle och i rätt kombination kan öka säkerheten drastiskt för våra patienter. ?Säkerställande och översyn av medicinlistan mellan olika vårdinstanser är en viktig faktor, liksom att väga läkemedlets nytta mot risker och att ständigt utvärdera. Att patienten är välinformerad, motiverad och har fått möjlighet att ta ställning är ytterst väsentligt för en god följsamhet till behandlingen och för att undvika risker. Tre avgörande begrepp är kunskap, ansvar och samsyn mellan professioner.

Hur ser du på sjuksköterskans ansvar och roll när det gäller säkerhet i och uppföljning av läkemedelsbehandling?

— Sjuksköterskan har en nyckelroll. Vi vet att 10 till 20 procent av alla inläggningar på akutklinikerna är relaterade till en läkemedelsbiverkning eller interaktion och att det råder en enorm underrapportering. Patienten vänder sig till sjuksköterskan med sina symtom och funderingar. Det borde vara självklart att observera och följa upp en given ordination, att reflektera kring och observera hur patienten svarar på behandlingen och att föra en dialog med läkaren om reaktioner och symtom hos deras gemensamma patient. Jag möter sjuksköterskor som säger ”jag har gjort mitt, det är läkarens ansvar”, ett tänkande som jag är allergisk mot. För en bättre patientsäkerhet behöver vi ta ett gemensamt ansvar för läkemedelshanteringen där kunskap, ansvar, lyhördhet och respekt är ledsagande. Det finns inget utrymme för revirtänkande här.

Sjuksköterskor rapporterar sällan biverkningar. Tar de inte uppdraget på allvar?

— Om kulturen andas att sjuksköterskan inte ska lägga sig i, utan bara göra som läkaren har ordinerat, är det väldigt svårt att ta sitt ansvar och agera när hon möter ett läkemedelsrelaterat problem.

— Sjuksköterskan behöver också en utvidgad kunskap inom farmakologi/farmakovigilans för att kunna agera på ett säkert sätt. Men många upplever att det är eftersatt inom utbildningen. Det måste lärosätena ta till sig.

— Sjukvårds- och organisatoriska/kulturella hinder kan också vara en del i att sjuksköterskan inte tar sitt ansvar på allvar. Vidare tror jag att det även handlar om att sjukvården inte har hittat formerna för rapportering av läkemedels­biverkningar. Man skulle kunna ha klinikbundna ombud bland sjuksköterskorna, med ett särskilt ansvar för att följa upp och bevaka detta område.

Hur kan sjuksköterskorna bli mer delaktiga i läke­medelsgenomgångar?

— Kontinuerlig övervakning av patientens medicinering är en oerhört viktig funktion för sjuksköterskan för att fånga upp riskfaktorer och förhindra att en biverkning/interaktion uppstår. Hon behöver få in ett tänkande som gör att hon, när patienten uppvisar ett symtom som inte har med grundsjukdomen att göra, reflekterar över om och hur patientens läkemedelssituation eventuellt kan spela roll.

— När sjuksköterskan får vara med i utvärderingen av en behandling, känner sig trygg och upplever att hon har kunskaper och mandat genererar detta per automatik större delaktighet och ansvar.

Vilken betydelse har den nya nationella läkemedelsstrategin?

— Förhoppningsvis ger den med tiden en ökad säkerhet. Men målen är övergripande och det är svårt att konkretisera utifrån vad jag hittills tagit del av. Det känns viktigt att bena ut konkreta åtgärder som kan implementeras i arbetet. 

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida