Delegering. En rävsax för sjuksköterskan
Inom äldreomsorgen är massdelegeringarna för medicindelning en nödvändighet — som blir en kalkylerad risk. Uppgiften är helt enkelt omöjlig.
Det går att säga nej till systemet, i teorin. I praktiken betyder det att distriktssköterskan knappt hinner med något annat och vårdbiträdet som inte vill ta emot delegeringar, och enligt författningen har rätt att säga nej, gör sig omöjlig inom hemtjänsten. Skaran gamla som vårdas hemma är allt för stor och deras läkemedelslistor för långa.
Både distriktssköterskan och vårdbiträdet sitter i en rävsax, konstaterar Åsa Gransjön Craftman, sjuksköterska och doktorand vid Sophiahemmets högskola. I en tidigare studie har hon intervjuat distriktssköterskor och nu senast vårdbiträden om delegering i hemtjänsten. Ur vårdtagarnas perspektiv finns fördelar med organisationen; det är färre personer som kommer hem. Men riskerna kan vara stora.
Vårdbiträdet ska inför en delegering informeras av distriktssköterskan om vad författningen säger. Trots det kände de intervjuade vårdbiträdena inte till vad som gäller, det var chefens och distriktssköterskans ansvar, ansåg de. Däremot visste de att delegeringen ska förnyas varje år samt när den delegerande distriktssköterskan slutar och ersätts av en ny.
När något krånglar eller vårdbiträdet behöver råd ska distriktssköterskan finnas till hands. Men bland vårdbiträdena i studien var det vanligare att de hade svårt att nå sin distriktssköterska än att de hade en bra kontakt. Att inte ge dem förutsättningar att göra rätt, tycker Åsa Gransjön Craftman är orättvist.
— De arbetar ofta ensamma och måste fatta beslut själva. Vanligtvis har de inte kunskap om läkemedlen de ger, exempelvis laxantia, och kan då inte heller se konsekvenserna och följa upp. De kan se symtom men inte tolka dem och vet inte vad som ska rapporteras.
Sunt förnuft, en känsla för vad som är rätt och fel att göra, var det som gällde för vårdbiträdena i studien. Deras kompetens var ofta praktisk och erfarenhetsbaserad och förutsatte att de gick hem till samma personer och lärde känna dem. Men så var det inte alltid. På besök hos okända är det svårt att veta vad den gamla klarar själv. Kvällsmedicinen, som ofta innehåller sömn-medel, kan bli stående på natttygsbordet och ihågkommen och svald först dagen därpå. Och så sover den gamla resten av den dagen.
— Vårdbiträden tänker inte alltid på, eller vet inte, vad det är för läkemedel de ger, säger Åsa Gransjön Craftman.
Vem som bär ansvaret för att medicin ges vid fel tillfälle är svårt att avgöra. I hennes tidigare studie säger en sjuksköterska att hon försöker förklara vad författningen säger och vad delegeringen innebär, men att ”om vårdbiträdena förstod allt till 100 procent skulle inte en kotte skriva på”.