Läkemedelshantering.
Som att gå på minfält

Läkemedelshantering.<br>Som att gå på minfält
Att arbetsmiljön ger sjuksköterskan utrymme att ostört dela medicin, blanda dropp och göra andra förberedelser är ansvarig chefs uppgift att se till. Illustration: Helena Halvarsson

Varje minut, varje dag ges många tusen läkemedelsdoser. Ständigt finns där risken att göra fel. När det händer ligger skulden och skammen på lur.

En bra arbetsmiljö och rimliga krav är grundförutsättningar för att skydda patienten, men också sjuksköterskan. Mycket kan bli fel i hanteringen av läkemedel, särskilt i stressade situationer där patienter, anhöriga, kolleger eller läkare, samtidigt pockar på sjuksköterskans uppmärksamhet. Gör hon fel och åsamkar patienten skada måste hon leva med det i hela sitt liv.

Att arbetsmiljön ger sjuksköterskan utrymme att ostört dela medicin, blanda dropp och göra andra förberedelser är ansvarig chefs uppgift att se till. För den som är nyutbildad krävs dessutom tillåtelse att vara just ny, få utrymme att träna på att hantera läkemedel och följa upp behandlingen. Det förutsätter att erfarna kolleger tar ett större ansvar.

När något ändå händer blir ofta skulden och skammen stor. För enhetschefen Inger Gustafsson på Sunderby sjukhus i Norrbotten är de känslorna det första hon då tar itu med. Det hon försöker få in i allas med­vetande är att det är ett systemfel och att någon annan lika gärna kunde ha gjort samma misstag. Tillsammans med sina med­arbetare jobbar hon intensivt med att förebygga läkemedelsfel. Med tydliga ordinationer i ett nätbaserat läkemedelssystem och obligatoriska läkemedelsgenomgångar höjer de säkerheten. Två sjuksköterskor har också ett särskilt uppdrag som läkemedelsansvariga. De ser till att ordinationerna gås igenom regelbundet och att brister upptäcks.

Att förebygga läkemedelsfel är angeläget. Bara läkemedelsförväxlingar uppskattas medföra cirka 6 000 vårdskador per år. Likadana förpackningar och snarlika etiketter är några bovar i dramat. I ett projekt startat av Nationellt nätverk för patientsäkerhet, där Vårdförbundet ingår, är ambitionen att minska risken för läkemedelsförväxlingar genom ändrad design på läkemedelsförpackningar som upphandlas. Standardiserade etiketter och Tallman lettering, att växla mellan versaler och gemener i läkemedelsnamnet, är några sätt som ska prövas.

Utvecklingen av datoriserade system som ska säkra hanteringen av läkemedel pågår på många håll. Ett exempel är Mini Q, särskilt anpassat för äldre. Ett annat är beslutsstödet Evidos, som Eva-Lott Eitrem, barn­morska och interaktions­designer, har skapat. Med det kan sjuksköterskan kontrollräkna en ordination. Om dosen verkar orimlig larmar systemet.

Ett riskområde är äldrevården, där delegeringar blir den praktiska lösningen för att alla ska få sina mediciner. Men avsikten är väl ändå inte massdelegeringar satta i system? När Socialstyrelsen för några år sedan utredde hemsjukvården uppdagades att en sjuksköterska kan ha nästan hundra delegeringar. ”Detta är oacceptabelt”, skrev Socialstyrelsen. Antalet delegeringar per sjuksköterska bedömdes strida mot föreskrifterna.

Ändå finns massdelegeringarna kvar. När de gamla ­behöver hjälp i hemmet med att ta sina mediciner är det vård­biträden som bistår. Svårigheterna med systemet är många; för den delegerande sjuksköterskan, vårdbiträdet och den gamla människan som är osäker på när och hur hon ska ta sina mediciner.

Att följa upp behandlingen är en annan viktig del i läkemedelshanteringen. Sedan den 1 juli 2007 ska sjuksköterskor rapportera biverkningar till Läkemedelsverket, men någon riktig skjuts har det inte blivit på rapporteringen. Trots att både läkemedelsanvändning och multimedicinering ökar i Sverige visar statistiken till och med en sjunkande kurva. Varför är det så? Tar inte sjuksköterskor sitt ansvar för att följa upp läkemedelsbehandling på allvar?

Kanske inte till fullo. Man kan tänka sig flera orsaker. För den nyutbildade och oerfarna behövs inskolning och tid för att rusta sig för alla arbetsuppgifter. Att då kunna ta fullt ansvar i alla delar är inte rimligt. Uppföljning av givna behandlingar kräver också ett erfaret öga. Erfarna och specialistutbildade sjuksköterskor däremot både kan ta, och tar med självklarhet, ett större ansvar. Men inte alla och inte alltid.

Det finns fortfarande på många håll en olycklig konflikt mellan sjuksköterskor och läkare när det gäller ordinerad behandling och uppföljning. Kanske är det den som spökar? I så fall måste båda parter överge dessa spöken. Den erfarna sjuksköterskan ska följa upp läkemedelsbehandlingar, utvärdera, ompröva och ifrågasätta. Det är en viktig del i säker läkemedelsbehandling, liksom att granska de egna rutinerna.

Med ett tydligt mandat är även läkemedelsgenomgångar en given arena för sjukskötersk­an. Den erfarna sjuksköterskan är också den som kan ta ansvar för att kunskapsnivån på enheten håller tillräckligt hög nivå.

Grunden är en gedigen utbildning. Vid Mälardalens högskola, där Kerstin Jorsäter-Blomgren är lektor, löper läkemedelshantering som en röd tråd genom hela utbildningen; från vad som händer med läkemedlet i kroppen och hur det verkar, till administrering, övervakning och uppföljning av behandlingen, biverkningar och interaktioner — och hur och varför misstänkta läkemedelsbiverkningar ska rapporteras. Men det räcker inte. En viktig förutsättning för en god och säker läkemedelsbehandling är att sjuksköterskor och läkare tar ett gemensamt ansvar.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida