Reflekterat
Många tycker att det är svårt med läkemedelsberäkning. Att sätta pvk tycker några är en prövning, medan somliga har svårt att förstå sig på inhalatorer. Men det svåraste av allt kan vara att bara prata.
Utanför det lilla mötesrummet på det stora sjukhuset skiftade björkarna från grönt till gult. Himlen var hög och ljus och lyste upp betongfasaden mittemot. Det var morgontidig sittrond under min praktikperiod, vardagligt som det brukar. Sjuksköterskorna rapporterade, korta kommentarer, några suckar, en del leenden, frågor och koncentration. Pennorna raspade, den erfarne läkaren kröp nästan in i journalerna på dataskärmen.
Nu var det dags att avhandla den svårt sjuke gamle mannen, han med metastaser i skelettet, som hade mycket ont. Ingen visste riktigt vad han tyckte och kände, han låg längst in i en sal med ryggen mot korridoren. Hade kanske bara ett par veckor kvar. Nu talade man om vårdplaneringsmöte, behandlingar, smärtlindring, en orolig hustru. När det blev tyst vände sig läkaren bort från dataskärmen och sa lugnt: »Jag ska prata med honom. På riktigt. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte har gjort det än.« Sedan tittade han på mig, studenten, och förtydligade: »Du förstår, när någon håller på att dö, då slutar vi ofta att prata med den människan.«
Man lär sig mycket under en praktikperiod som inte går att läsa sig till i böcker. Och man hör oväntade sanningar från dem som levt i vårdens verklighet länge.
Jag behövde bara gå till mig själv för att inse att läkaren hade rätt. Jag serverade den svårast sjuke patienten hans lunchbricka ovanligt snabbt och jag skojade med hans rumskamrater, men aldrig med honom. Jag gjorde mig inga onödiga ärenden dit. Läkarens uttalande avslöjade att jag förmodligen inte var ensam om det.
Efter ronden rannsakade jag mig själv, försökte hitta orden och sluta väja för det obekväma. Jag såg till patienten lite oftare, småpratade med honom även om jag inte fick några svar, vande mig vid döendet. Så en dag när jag tog bort hans lunchbricka och samtidigt frågade hur han mådde svarade han plötsligt med en ny glimt i ögonen: »Jag njuter av livet!«