Skräck på lasarett

Olov Svedelid behandlas för cancer i käken. Smärtlindringen ger honom skräckinjagande syner och vanföreställningar, där känslan av total ensamhet är värst. »Fröken Morfin« har slagit sina klor i honom.

Vid ett tillfälle en natt vid vargens timme fick jag en illusion av något som liknade ett tecknat omslag till en Bonnierdeckare från femtiotalet. På bilden stod en blek­rosa schäslong eller kanapé och på den låg en lila showkorsett med snörning, ett par långa, vita handskar, en elegant käpp och en glänsande hög hatt. Längst upp till vänster i takhörnan fanns en hylla och på den satt en vit katt hopkrupen med en sinister blick i sina smala ögon. Längre ner vid golvet på samma sida fanns en annan hylla med två fåglar som stirrade på betraktaren, hökar troligen, med böjda, kraftiga näbbar och långa, krökta klor. På golvet låg en omkullslagen golvlampa med skärmen av och från själva lamphållaren gick ett tvinnat rep ner i ett hål i golvet. Hålet syntes ha åstadkommits av en slägga, kanterna var trasiga i ett oregelbundet stjärnmönster. ? ?

 Jag var övertygad om att någon hade hängts i repet. Nu var det min tur att dingla i samma rep och jag greps av en oresonlig skräck. Det var uppenbart ingen dröm, jag var där. Åtminstone var detta den verklighet som mitt sinne upplevde, och jag skrek rätt ut i salens mörker. När jag slog upp ögonen fanns ett silvrigt, kallt månsken vid min plats eftersom jag låg vid fönstret, och det gav ett svagt ljus. ??

En sköterska som hört mitt skrik kom snabbt in. Jag kände henne väl, hon var förhållandevis ung men en erfaren yrkesperson, hon var lugnande, tröstande, mjuk och varm. Hon satte sig på sängkanten, tog min febriga hand och frågade stilla: ?

– Vad är det, Olov? ?

Plötsligt fick jag för mig att hon var Lena i Svenska deckarakademin. Jag kunde inte förstå vad jag gjort som fått henne till min fiende. ?

– Varför gör du så här mot mig, Lena? ?

– Jag gör väl ingenting mot dig. ?

– Jo. Du tänker låta hänga mig i lampan där, när du har krokat av det gamla liket. ?

– Inte tänker jag det, Olov. ?

Min stämma gick upp i falsett och jag pekade mot den omkullslagna lampan.

– Tänker du visst! Döda mig. Det vill du göra. Du hatar mig, Lena! ?

– Olov, ingen hatar dig. ?

– I lampan där vill du hänga mig. Tills jag dör. Hur kan du vara så elak! ?

Ur sin rockficka tog hon upp en ficklampa och lyste med strålen åt det håll jag pekade. ?

– Där finns ingen golvlampa, Olov, det är bara överstycket till sängen mitt emot. Det ser du väl säkert. Olov? ?

Det föreföll vara ett överstycke, så sa förnuftet, men jag visste ändå att det var en omkullslagen golvlampa. Hon var nog inte tillräcklig öppen för att upptäcka sanningen. Men annat fanns och jag pekade. ?

– Katten däruppe är livsfarlig som en lejoninna och vill riva ihjäl mig. Den vill sätta tänderna i halsen på mig tills jag tappar allt blod! ?

Hon riktade strålen upp mot takhörnet och lät så lugn och övertygande, men mig lurade hon inte! Antagligen skulle hon väl påstå att ingen farlig katt fanns.

– Olov, det är en rund ventil som döljer ledningar. Den har väl ingen likhet med en stor och farlig katt, eller vad tycker du? ?

Hon låtsades inte om mina uppspärrade ögon där ångesten fått hemvist, jag visste vad jag visste om att en katt kan lura en sköterska att tro att den är en ventil, jag skakade i hela kroppen och rösten, den kraftlösa stämman, kröp upp i falsett: ?

– Rovfåglarna! Hökarna! Titta hur de slår med vingarna och hugger med näbbarna. De övar för att hugga i mig! Och se på deras ruskiga klor! Jag blir till slamsor!

Hennes ficklampa lyste upp där fåglarna satt. ?

– Olov, det är ett värmeelement. ?

– Näbbarna… ??

Hon pratade och var mild och god och hon torkade mig i ansiktet och ansträngde sig för att stilla mitt dovt bultande hjärta och jag lät henne tro att jag var lugnad trots att jag visste vad som dolde sig i mörkret.