Grus i maskineriet ska ge bättre utfall

Missnöjet med de lokala avtalsförhandlingarna är stort på många håll. I Stockholms läns landsting har Vårdförbundets avdelning »avstannat« löneförhandlingarna för att förmå landstinget att ge bättre löner.

Årets förhandlingar på Karolinska sjukhuset i Stockholm var i princip klara. Då bestämde sig Vårdförbundet för att, som man säger, »avstanna« förhandlingarna.

– Vi ger arbetsgivaren en chans att följa det gemensamma löneavtalet, förklarar
Marika Olsson vid Vårdförbundets sektion Karolinska Huddinge.

Men det är inte bara där som förhandlingarna har »avstannats«. Det gäl­­-
ler på de flesta enheter inom landstinget i Stockholm. Ulla Althin är ordförande i avdelning Stockholm:
– Nu måste arbetsgivarna upp till bevis. Det räcker inte med uttalanden och bra avtalsskrivningar. Resultatet måste synas i varje medlems lönekuvert, säger hon.

Den analys Vårdförbundet i Stockholm har gjort tyder på att löneökningarna också i år skulle hamna på i genomsnitt runt två procent för Vårdförbundets medlemmar i Stockholm. Med sin aktion vill Vårdförbundet ge arbetsgivaren en chans att ändra på den siffran.

Avdelningen anser dessutom att arbetsgivaren på många ställen inte har följt avtalet; inte gjort någon analys av löneökningsbehov, lönerelationer till omvärlden, inte skött processen och därmed inte följt avtalet.

– Detta kan medföra att förhandlingarna inte kan slutföras nu och att utbetalningarna av den nya lönen kan dröja. Varje medlems lön och löneutveckling ska ha ett tydligt samband med kompetens, arbetsinnehåll och verksamhetens mål, säger Ulla Althin.

Landstingets personaldirektör Eva Dan­nert menar att det råder, som hon säger, »olika uppfattningar« mellan henne och Vårdförbundet om hur väl arbetsgivaren har uppfyllt avtalet.

– Men jag förstod att det här skulle komma, säger hon och förklarar att hon med det syftar på konsekvenserna av det avtal som Kommunal har slutit med arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting.

Ulla Althin säger att Vårdförbundets reaktion inte bara gäller Karolinska universitetssjukhuset utan är en samlad aktion för hela landstinget och kommunerna i Stockholms län.

Hon understryker samtidigt att Vårdförbundet har »stannat av« förhandlingarna, inte strandat, inte avbrutit.

– Nej, den möjligheten finns inte – vi har lusläst avtalet. Vi kan inte stranda, vi kan inte lyfta förhandlingarna till central nivå. Men vi jobbar inom avtalets ramar.

– Det vill säga kräver att arbetsgivaren inför avstämningen av förhandlingarna ska ha gjort den analys av omvärlden som avtalet föreskriver, ha följt de lönekriterier som utarbetats lokalt och sett till att utfallet blivit det rätta.

Förhandlingarna förs lokalt på varje sjukhus och inom Stockholms läns sjukvårdsområde, som driver vårdcentraler, psykiatri och geriatrik. I mitten av juni hade man kommit olika långt inom de olika divisionerna, från att ha förhandlat klart på ett ställe till att knappt ha börjat på ett annat.

Men ingenstans har Ulla Althin kunnat se att avtalet, med sin betoning på samförstånd och att den individuella insatsen ska avspegla sig i lönesättningen, har gett något avtryck i arbetsgivarens förslag – möjligen med undantag för ögonsjukhuset S:t Erik där chefen tycks se sammanhangen och där det fanns ett stort tryck från medlemmarna.

– Det finns arbetsgivarföreträdare som säger till oss att de inte förstår varför vi inte säger upp avtalet. »Det ger ju bara två procent.«

Det visar, menar Ulla Althin, att de inte har förstått hur avtalet är konstruerat. Det är tecknat i samförstånd mellan parterna och bygger på att man ska vara överens. Och att två procent är ett golv, inte något tak.

– Därför måste vi markera för att visa att vi inte tycker att arbetsgivarsidan hanterar avtalet på ett bra sätt.

Det är skälet till att Vårdförbundet i Stockholm nu kastar grus i förhandlingsmaskineriet – eller som Ulla Althin säger, »jobbar enligt avtalet«.

Är det inte då dags att säga upp avtalet? Det är Ulla Althin inte beredd att göra – ännu.

– Jag tror på avtalet, men inte på arbetsgivaren. Men först när vi är klara med årets lönerevision kan vi göra en utvärdering av den. Och av avtalet.

Maria Wallhager (fp) är landstingsråd med ansvar för personalfrågor i Stockholms läns landsting. Hon vill inte uttala sig om vad som är en rimlig lönenivå för Vårdförbundets medlemsgrupper.

– Jag kan och ska inte gå in och säga om det ska vara tre, fyra eller fem procent. Det måste man avgöra ute i verksamheten, i en diskussion om vilka resurser som finns tillgängliga.

Hur ska Vårdförbundet då göra för att få upp lönerna?

– Det måste förbundet avgöra själva.

Samtidigt påpekar hon att sjuksköterskorna hade en bra löneutveckling för några år sedan.

– Nu arbetar sig andra grupper i kapp.

Maria Wallhager håller med om att avtalet mellan skl och Vårdförbundet inte har slagit igenom fullt ut i landstingets organisation. På många håll finns det brister i tillämpningen. Men hon tycker inte att hon har hela ansvaret för det:

– Jag tillträdde som landstingsråd i november.

Hur har hon då försökt få genomslag för avtalet under sin korta tid som landstingsråd?

– Vi har ett program som jag pratar med personaldirektörerna om. Det ska löna sig att utbilda sig. Det ska löna sig att forska och doktorera. Det ska finnas en karriärmöjlighet som ger lönespridning. Vi har ett ledarskapsprogram som omfattar fler än läkare och sjuksköterskor.