Inledaren

Då var det dags igen. Lågkonjunkturen slår till. Sjukvården tvingas till anställningsstopp och försämringar för personalen. Måste det vara så?

30 oktober 2008

De senaste veckorna har vi på Vårdfackets webbplats www.vardfacket.se rapporterat om sjukvårdens försämrade ekonomi. Hälften av landstingen och regionerna beräknas gå med underskott i år. Från bland annat Norrbotten, Lund och Uppsala har vi rapporterat om neddragningar i personalstyrkan. I Norrbotten beskriver Vårdförbundets ordförande Katarina Johansson landstingets »paniklösningar« i villkoren för personalen: Helgtjänstgöringen blir tätare, flextidsavtal sägs upp och redan godkända kurser dras in.

Dessa panikstopp är legio i sjukvården när lågkonjunkturen slår till. Den som arbetat i vården i många år har varit med om otaliga inköpsstopp, anställningsstopp och omförhandlade arbetsvillkor.

Frågan som alltför sällan ställs är om sjukvården behöver vara så konjunkturberoende?

Visserligen visar all statistik att ett lands satsningar på sjukvård följer dess välstånd. Rikare länder har mer pengar till sjukvård. Men det är ett samband som borde ses på lång sikt. I Sverige tillåts den oerhört viktiga samhällsfunktionen som sjukvården utgör, ständigt svänga i konjunkturcykeln, med allt vad det innebär av osäkerhet för vårdens anställda.

Sjukvården blir alltmer kunskapsintensiv. Det ställs större krav på att medarbetarna i vården ska arbeta utifrån evidensbaserad kunskap, ta ansvar för kvalitetsutveckling och patientsäkerhet. I det perspektivet kan man se Vårdförbundets förslag till förlängd grundutbildning för sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och röntgensjukskö­terskor som ska behandlas av förbundets kongress nu i november.

Det går inte ihop att samhället ställer allt större krav på sin sjukvård samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna tillåts svänga i takt med skatteinkoms­terna. Det borde kunna skapas system där effekterna av konjunkturernas upp- och nedgång mildras för att ge sjukvården arbetsro.

Enligt regeringens budskap under den pågående finanskrisen är statens ekonomi väl rustad för en lågkonjunktur. Här har medel satts undan till sämre tider, för att minska konsekvenserna för landet och dess medborgare.

Varför gäller inte detta också sjukvården?

Naturligtvis är frågan en del av en stor och komplex politisk och nationalekonomisk diskussion. Säkert finns det experter som kan förklara att sjukvården är en alltför stor del av samhällsekonomin för att undgå att drabbas av konjunktursvängningar och att det kommunala självstyret inte kan rubbas.

Men den grundläggande frågan är inte komplicerad. Och den måste vårdens anställda få ställa.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida