INLEDAREN

Ett vanligt svar när Vårdförbundets medlemmar kräver mer i lön är att det inte finns pengar. Men är det så enkelt? Felavlöningen kan vara en dyr lösning för samhället.

Den senaste tidens uppmärksamhet kring Vårdförbundets avtalsrörelse har fått många att tänka till och fundera över sin situation.

Brith-Marie Winbo skriver i en insändare (sidan 39) att hon efter några korta vikariat »med miserabla förhållanden« valde att återgå till sitt gamla jobb efter sjuksköterskeutbildningen. Hon konstaterar att ingångslönerna inte ökat nämnvärt under de fyra år som gått sedan hon var nyutbildad och efterlyser stora förändringar för att göra yrket attraktivt. »Man ska kunna ta fullt studiestöd för tre till fem års högskolestudier, bilda familj, vara ensamstående, bo acceptabelt, unna sig semestrar och klara detta på sin lön. I dag är det ingen självklarhet för alla högskoleutbildade och heltidsarbetande sjuksköterskor.«

Det är en dyr lösning för samhället att betala för högskolestudier men sedan inte kunna erbjuda en arbetsmiljö och lön som motsvarar utbildningen.

På Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg saknas ett stort antal intensivvårdssjuksköterskor. De som arbetar kvar orkar inte med den ökade arbetsbördan och väljer att byta arbete vilket ger en ännu svårare situation.

Vad kostar det vården att ständigt försöka hitta nödlösningar när alltför många sjuksköterskor väljer bort specialistutbildningen?

På Karolinska i Huddinge är vårdplatsbristen akut sedan bristen på personal lett till att platser måste stängas. Många orkar inte med den tunga arbetsbelastningen och resultatet blir en stor personalomsättning.

Hur mycket kostar det att ständigt rekrytera, och ägna tid åt att lära upp ny personal?

I Skellefteå protesterar Vårdförbundets medlemmar mot att de får försämrade villkor för sin sommarsemester. Med tre perioder kan många inte få semester med familjen. Hur påverkar sådana signaler viljan att stanna kvar i yrket?

Det är som om förbittringen kring felavlöningen och all uppmärksamhet den fått under avtalsrörelsen, också i hög-re utsträckning fått medlemmarna att ifrågasätta övriga arbetsvillkor och de prioriteringar som görs i vården.

»Vad kostar det att hyra in alla dyra stafettläkare?« »Hur mycket har alla höga landstingschefer fått i lönehöjning?« och »Vi skulle kunna vara mer solidariska om vi såg samma spariver i andra delar av landstinget« är frågor och åsikter som förekommit i insändare och debattartiklar i tidningar runtom i landet.

De lokala löneupproren är en bra grund för ett fortsatt engagemang och deltagande i den demokratiska process som ytterst styr sjukvården i landet. Beslutsfattarna behöver ständiga och tydliga besked om villkoren i vården.