”Så här kan det inte fortsätta”

De är kalla om händer och fötter men heta inombords. Termometern visar 2 grader och regnet tilltar, men det hindrar inte över tusen medlemmar i avdelning Stockholm från att visa sitt missnöje med sina löner.

9 april 2008

Det är tisdagskväll. Bil 8640 från länstrafikpolisens enhet i Stockholms City står på Dalagatans högra sida tillsammans med två polismc. Tvärs över gatan har Vårdförbundet sin avdelningsexpedition. Utanför den samlas sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor från hela länet. Först några tiotal, så tjogvis, till slut i hundratal.

Tio minuter försenade ger de sig av mot landstingshuset. De sista av de 600, kanske 700 deltagarna kommer springande från sina jobb för att hinna ikapp demonstrationståget, som väluppfostrat håller sig på trottoaren trots att bil 8640 som följer de tågande håller gatan fri åt dem. Prick halv fem har de hunnit fram till landstingshuset.

Mer än tusen utanför landstingshuset

”Vi tar ansvar – hit med lönerna” ropar mötesdeltagarna. Fler ansluter hela tiden; snart är de över tusen där på planen framför landstingshuset.

Jenny Larsson arbetar på kirurgiska avdelningen A23A på Karolinska i Solna och är förtroendevald på arbetsplatsen. Hon har kommit hit för att manifestera för höjda löner och för att förmå landstingsledningen att tillmötesgå Vårdförbundets krav.

Karin Löfqvist från geriatriken på Dalens sjukhus har varit sjuksköterska i tre år och redan bytt arbetsplats två gånger. Det är enda sättet att få upp sin lön.

Inger Zedenius har en banderoll med texten röntgensjuksköterska över axeln och håller upp en skylt som det står ”barnmorska” på. Hon är ingetdera. Men nu är det en för alla, alla för en. Många har så låga löner, det måste bli en skärpning, förklarar hon.

”Utbildning ska löna sig”

Längst upp på landstingstrappan håller två medlemmar i Stockholmsavdelningen upp en banderoll. Runt dem rör sig politiker av olika schatteringar. Miljöpartisten Raymond Wigg hinner upplysa Vårdfackets reporter om att hans parti stödjer sjuksköterskornas krav.

Men folkpartisten och personallandstingsrådet Maria Wallhager skådar ut över folkhavet och uttrycker sig försiktigare. Vi måste förstå att hon inte kan uttala sig medan förhandlingarna pågår. Men ett kan hon säga redan här och nu: utbildning ska löna sig.

Gensvaret uteblir. ”Mycket snack och lite verkstad” skanderar de tusen, och ”sluta förhala, börja betala”. Sedan vittnar den ena efter den andra om sin låga lön. Bara en handfull händer åker upp i luften när de som har mer än 25 000 i månadslön ombeds ge sig till känna. ”Vad har du?” frågar någon Maria Wallhager där uppe på trappan, och får det lakoniska svaret: ”Betydligt mer än ni.”

Viktigt att ställa upp

Hon försvinner in i landstingshuset igen. Regnet och kylan tar ut sin rätt; efter ytterligare några ramsor upplöses mötet snabbt.

Vid busshållplatsen utanför landstingshuset kliver Heli Kukkola på buss 62. Innan dörren slår igen säger hon:

– Det var viktigt att komma hit för att visa att vi ställer upp. Så här kan det inte fortsätta!

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida