Unga behöver anpassad vård efter hjärtinfarkt

Att drabbas mitt i familjeliv och karriär ställer andra krav på omvårdnad och rehab.

Sjukvårdspersonal frågar inte vad unga som drabbats av hjärtinfarkt behöver och vad som är viktigast för dem i den nya livssituationen. Det upplevs som krävande och ökar stressen hos dem och de anhöriga.

Det visar en ny avhandling från Lund, av sjuksköterskan Ewa Andersson, som belyser yngre personers och anhörigas upplevelser efter en hjärtinfarkt, ett område med relativt lite tidigare forskning.

Omkring 28 000 personer i Sverige drabbas av hjärtinfarkt varje år. Av dem är 8 procent mellan 20 och 54 år.

Frisk och mitt i livet

– När yngre drabbas går de ofta från att uppleva sig som friska och mitt i livet, till en plötslig allvarlig sjukdomssituation. Det är omvälvande och de omvärderar sitt liv ur många aspekter, säger Ewa Andersson, som nyligen disputerade i ämnet vid Lunds universitet.

Yngre patienter upplevde att träningen var anpassad till den äldre majoriteten som deltog och inte till deras behov utifrån familjen och arbetssituationen.

– De upplevde att de erbjöds standardaktiviteter som inte var vad de behövde prioritera. De önskade få träffa sjukgymnast enskilt för att få råd och sedan möjlighet att träna individuellt på gym.

Studien som gjordes på tre länssjukhus i sydöstra Sverige, visar att omvårdnad och rehabilitering behöver anpassas till unga som är mitt i ett aktivt liv med yrkeskarriär och familj.

Patienternas önskemål

Ewa Andersson menar att omvårdnaden behöver baseras på bedömningar och insatser där även patienternas erfarenhet och önskemål ingår.

Hon har också studerat sjuksköterskors uppfattning av omvårdnaden. Studien visar att bristen på personal och kontinuitet påverkar sjuksköterskans möjlighet att ge omvårdnad utifrån patientens behov och önskemål.

– Viljan är stor att arbeta personcentrerat, men organisatoriska villkor påverkar möjligheterna. Även om sjuksköterskorna visar mod och går emot systemet för att kunna anpassa omvårdnaden, så verkar det inte alltid vara tillräckligt, säger Ewa Andersson, själv sjuksköterska sedan tidigare.