14-månaders pojke dog efter missad diagnos

Pojken hade drabbats av hjärnhinneinflammation men bedömdes lida av virus och feberkramp.

7 januari 2002

Den 14 månader gamla pojken kom in akut till sjukhuset med ambulans. Han hade fått feber på morgonen som inte gick ner trots Alvedon och på kvällen tillstötte krampanfall.

Vid undersökningen var gossen högfebril, trött och ledsen men inte nackstyv.

Tillståndet bedömdes som feberkramp i samband med högfebril viros och pojken fick stanna på sjukhuset.

Under natten hade han hög feber och behandlades med paracetamol. Nästa morgon var han feberfri men trött och medtagen.

Mitt på dagen återkom febern och han behandlades återigen med febernedsättande medel. Tre timmar senare försämrades pojkens tillstånd avsevärt, han blev andningspåverkad, allmänpåverkad och fick marmorerad hud.

Avdelningsläkaren informerades. En timme senare undersökte den ansvariga överläkaren pojken och fann hudblödningar under blöjan, en liten blödning bakom örat och lätt nackstelhet. Överläkaren misstänkte meningokocksepsis och ordinerade provtagning.

Pojkens blodbild var gravt patologisk som vid septisk chock. Han fördes till behandling vid intensivvårdsavdelningen men drabbades av hjärtstopp och dog vid sjutiden. Obduktionen visade varig hjärnhinneinflammation och hjärtsvikt.

Pojkens föräldrar anmälde behandlingen till Socialstyrelsen och st-läkaren, avdelningsläkaren och ansvariga sjuksköterskor till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.  

Föräldrarna skrev i sin anmälan att personalen hela tiden agerade utifrån preliminärdiagnosen virus och feberkramp. Undersökningarna var bristfälliga och gjordes utan att ta av pojken kläderna. Läkaren tog inte i pojken och försökte varken sätta eller ställa honom upp. När de undrade om han inte kunde ha hjärnhinneinflammation sa en sjuksköterska att det ger helt andra symtom.

Socialstyrelsen skrev i sitt beslut – efter utlåtande från det vetenskapliga rådet i barn- och ungdomsmedicin – att ingen enskild yrkesutövare kunde lastas för den tragiska händelsen som hanterats på ett korrekt och adekvat sätt.

Föräldrarna återkallade senare sin anmälan mot sjuksköterskorna. Ansvarsnämnden har därför inte prövat deras del i det inträffade.

Nämnden skriver att feberkramper är ett vanligt och godartat sjukdomstillstånd som drabbar omkring 5 procent av alla barn mellan ett halvt och fem år. Men vid minsta tvekan om att det är en godartad feberkramp måste lumbalpunktion göras och ryggmärgsvätskan undersökas. Åtminstone måste upprepade undersökningar göras under ett par timmar tills bilden klarnar.

Här fanns, enligt Ansvarsnämnden, tecken på att det inte var en klassisk feberkramp. Pojken hade inga symmetriska ryckningar utan bara i vänster arm och ben. Det borde ha väckt misstanken att krampen hade en annan orsak än feber. CRP-värdet var också högt. Det kan det vara vid svårare virusinfektioner, men ett högt CRP kan också tyda på bakteriell infektion i tidigt skede.

ST-läkaren borde ha reagerat på krampanfallens ensidighet och utfört en lumbalpunktion, anser nämnden. Han borde åtminstone ha informerat personalen om att krampen kunde bero på annat än feberkramp och själv bedömt pojken efter några timmar. Nämnden ger honom en erinran.

En av Ansvarsnämndens ledamöter ansåg inte att felet var så allvarligt att det skulle leda till disciplinpåföljd utan ville fria läkaren.

Nämnden skriver vidare att avdelningsläkaren inte undersökte pojken särskilt noga vid morgonronden. Men det accepterar nämnden, med tanke på att barn med feberkramp oftare läggs in på sjukhuset för att föräldrarna är oroliga än för att man misstänker en annan sjukdomsorsak.

Konstigt nog svarade pojken bra på febernedsättande medel trots att han var svårt sjuk, och därför var det inte konstigt att vårdpersonalen höll fast vid den preliminära diagnosen. Å andra sidan stämde inte det med att han var så trött och orkeslös när febern hade släppt. Det brukar barn bara vara när de har svår magsjuka.

Men pojken var inte magsjuk, och Ansvarsnämnden anser att personalen därför borde ha reagerat när tröttheten inte gav med sig. Avdelningsläkaren fick emellertid ingen information om pojken under förmiddagen, konstaterar nämnden och friar honom.

Beslutet har överklagats av ST-läkaren (HSAN 1318/01:b2).

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida