8 000 medlemmar vill ha lägre pensionålder tillbaka

När röntgensjuksköterskan Mona Wenngren fick klart för sig att den lägre pensionsåldern förhandlats bort startade hon en namninsamling. Men förhandlings-chefen Kenth Nauclér tycker att medlemmarna bör ha högre lön och möjlighet att arbeta längre för att få högre pension.

Om tre år faller bilan: inga sjuksköterskor, barnmorskor eller biomedicinska analytiker kan längre gå i pension vid 63 och ända få full tjänstepension. Bara de som hunnit fylla 60 år senast på nyårsafton 1996 har den möjligheten kvar.

Det är resultatet av att den så kallade pensioneringsperioden (alltså möjligheten att gå i pension någon gång mellan fyllda 63 och ordinarie pensionsåldern 65 år) i det senaste avtalet byttes ut mot ett ökat löneutrymme på 1,1 procent och löftet om ytterligare pengar i någon form i samband med ett nytt pensionavtal på det kommunala området.

Den här förändringen är nära 8 000 medlemmar i Vårdförbundet SHSTF missnöjda med. Därför har de satt sina namn under ett namnupprop. I det kräver de att övergångsbestämmelserna ändras, så att de som hade fyllt 55 i december 1996 och har 30 års kvalificerad pensionsgrundande tid ska få full pension vid 63.

Startade namninsamling
En av de missnöjda är Mona Wenngren. När hon fick reda på att pensioneringsperioden försvunnit blev hon upprörd, så upprörd att hon satte i gång den här namninsamlingen. Mona är sjuksköterska på röntgen på länssjukhuset i Halmstad. I sjukhusets telefonväxel har hon letat reda på telefon- och faxnummer till röntgenavdelningar och andra sjukvårds-inrättningar runt hela landet.

Sedan har hon använt Hallandsavdelningens fax för att sprida sin uppmaning: Skriv på listorna, skicka dem till mig så skickar jag dem vidare till förbundsordföranden. 990 fax och 340 telefonsamtal har det blivit, det har Mona räknat ut. Och 7 739 namnunderskrifter hade hon tagit emot i början av januari. Fler kommer.

– Det har varit märkvärdigt tyst om att pensionsåldern höjdes, tycker Mona Wenngren. Jag själv fick reda på det vid den information som hölls direkt efter strejkens slut förra året. Man sa något i stil med att eftersom riksdagen beslutat att ändra på pensionsåldern så hade man gått med på detta. Vi fick alltså inte reda på något förrän allt var klart!

Listor kommer ännu
Kring lucia slutade Mona att faxa och ringa. Trots det har det ända in i januari dumpit ner kuvert med namnupprop i hennes brevlåda, listor som numera finns hos Vårdförbundet SHSTFs ordförande Eva Fernvall.

Kenth Nauclér är förbundets förhandlingschef. Det fanns, säger han, flera skäl till att förbundet gick med på att slopa pensioneringsperioden. Ett handlade om att rättigheten i vissa fall förvandlats till en skyldighet:

– Att gå vid 63 var inte bara en förmån, utan också en plikt. Vi har haft hundratals påringningar från medlemmar som varit förtvivlade för att de inte fått fortsätta, eftersom den pension de fått vid 63 varit så dålig. De har inte hunnit tjäna in tillräckligt med pensionsgrundande år och har haft för dålig lön de sista åren, därför hade de behövt de två sista åren för att förbättra pensionen.

Arbetsgivaren vill inte
Det största skälet till att släppa pensioneringsperioden är naturligtvis inte de bekymmer som drabbat denna i sammanhanget lilla grupp. Den viktigaste orsaken är förstås att motparten, Landstingsförbundet och Kommunförbundet, bestämt sagt ifrån att det nuvarande pensionsavtalet inte ska få vara kvar. I det läget måste de fackliga organisationerna göra en taktisk bedömning av hur man skulle möta den nya situationen.

Vid Vårdförbundet SHSTFs avtalsråd i september 1996 var arbetsgivarsidans önskan att diskutera pensionsavtalet på dagordningen. Man diskuterade då om det fanns någon anledning att ta upp pensioneringsperioden i avtals-förhandlingarna, trots att man tidigare sagt nej till det. Vårdförbundet SHSTFs förhandlingschef Kenth Nauclér menar att diskussionen mycket handlade om hur stor del av det tillgängliga löneutrymmet som man kunde få ut just för de egna medlemmarna.

– Vi tyckte att vi på det sättet kunde se till att det frigjorda ekonomiska utrymmet kom våra medlemmar till del. Om vi skulle skjuta frågan till de gemensamma TCO-OF-förhandlingarna om ett nytt pensionsavtal skulle vi få mindre inflytande och fler att konkurrera med.

Sedan avtalet slöts den 4 januari 1996 har förhandlingarna om ett nytt pensionsavtal fortsatt. Eftersom de fem partierna som står bakom den tidigare principöverenskommelsen om de statliga pensionerna nu inte kan komma överens om detaljerna och det statliga pensionssystemet inte är klart, har också förhandlingarna om avtalspensionerna på den kommunala sidan försenats.

På sidorna 24–25 beskriver vi hur långt förhandlingarna om det nya pensionsavtalet kommit så här långt. Och kanske kan Mona Wenngren och hennes kolleger skönja ett hopp: arbetsgivarna föreslår en övergångslösning där också de som fyllt 55 före årsskiftet skulle kunna gå tidigare än 65, även om förmånerna inte blir lika bra som i det hittillsvarande avtalet. Men hur det blir med det får vi veta först när förhandlingarna är avslutade.

Det nuvarande avtalet, PA-KL vilket uttyds pensionsavtal för kommuner och landsting, innebär i korthet att den som pensioneras från sitt arbete i ett landsting eller en kommun får en bruttopension.

Har man full intjänandetid (30 år) får man normalt drygt 70 procent av sin så kallade slutlön, som beräknas i en invecklad formel. Fram till 65 år står arbetsgivaren för hela pensionen, därefter läggs avtalspensionen ovanpå ATPn så att de sammanlagt ger de dryga 70 procenten av slutlönen i pension resten av livet.

Jämställdhet tillät inte
Det PA-KL som finns i dag är inte så gammalt. Det skrevs under i mitten av 1980-talet. Sedan länge hade kvinnor haft lägre pensionsålder än män. Men vid den tiden kom den nya jämställdhetslagstiftningen, och då gick det inte att särbehandla män och kvinnor.

I stället löste man problemet genom att införa den så kallade pensioneringsperioden mellan 63 och 65 år i yrken där kvinnorna dominerade, till exempel sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker.

Hur det gick till från början när kvinnorna fick lägre pensionsålder är enligt Kenth Nauclér höljt i dunkel. Eller åtminstone om det kostade något att införa den lägre pensionsåldern. Vad man bestämt kan säga är att arbetstagarna inte betalade något för pensioneringsperioden genom minskat löneutrymme när den infördes. Den ansågs vara ”kostnadsneutral”.

Redan innan avtalsförhandlingarna började 1995 hade arbetsgivarna inlett processen mot ett nytt pensionsavtal. Bakgrunden är framför allt det nya allmänna pensionssystem som på allvar började diskuteras för några år sedan.

Som nämnts är PA-KL en bruttopension. Nivån bestäms först, sedan fördelningen av betalningsansvaret. Sedan staten lämnat sitt bidrag går arbetsgivaren in med resten. När nu staten bestämt sig för att försämra pensionerna innebär det att arbetsgivarna skulle få betala allt mer om man höll fast vid det gamla PA-KL. Det vill de inte göra.

Det var också arbetsgivarna som tog  initiativet till den överenskommelse som träffades 1995 och som innebär att ett nytt pensionsavtal ska förhandlas fram och vissa principer för det.

De två viktigaste delarna i överenskommelsen är att de nuvarande bruttopensionerna ska ersättas av nettopensioner och att pensionsåldern ska bli flexibel. Därom är alltså både fackliga organisationer och arbetsgivare överens.

En knäckfråga är vad det gamla pensionsavtalet ska anses vara värt. Att det, trots att det alltså inte ”kostade” något när det infördes, är värt något framgår av arbetsgivarnas förslag till ovan nämnda överenskommelse. Där står det nämligen att ”överenskommelse om disponering av det ekonomiska utrymme som därigenom frigörs, träffas i Avtal 95”.

Både lön och pension
När det så småningom var dags att skriva under avtalet var den slopade pensioneringsperioden en del av överenskommelsen. För den fick Vårdförbundet SHSTF dels 1,1 procent i ökat löneutrymme för den här avtalsperioden, dels en klausul som ger förbundet rätt att få ut resten av sin andel av pensionspotten i de gemensamma förhandlingarna om det nya pensionsavtalet.

Kenth Nauclér tycker att det egentligen var logiskt att släppa pensioneringsperioden. Det nya allmänna pensionssystemet bygger ju mycket mer än det nuvarande på lång intjänandetid och att pensionsnivån påverkas i större utsträckning av lönen man får.

– Det gäller att höja lönerna så att pensionsavgifterna blir större, och att se till att medlemmarna får chansen att jobba längre och därmed tjäna in fler pensionspoäng.