Rädslan styrde i sluten värld

Hösten 1922. När Ingeborg Bergman för första gången steg in på S:t Sigfrids i Växjö hade hon varnats för våldsamma patienter. Nu skulle det bli hennes uppgift att lugna dem.

Vilka av de här patienterna är farliga? Hon där i hörnet som stirrar lömskt på mig under lugg, har hon ett vapen under kudden? Och hon som gungar fram och tillbaka hela tiden, tänker hon verkligen sitta kvar på bänken? Tankarna snurrade i Ingeborg Bergmans huvud.?

S:t Sigfrids i Växjö var ett av tolv statliga svenska sjukhus som tog emot dem som kallades sinnessjuka. Den helt dominerande diagnosen på de intagna vid den här tiden var schizofreni. Man anar att många tillstånd samlades under den rubriken.?

Redan när Ingeborg föddes i Stockholm 1897 hade mycket hunnit hända inom psykiatrin. I mitten av 1800-talet hade benämningen ”dåre” bytts mot ”patient”, vilket markerade en förhoppning om att kunna vårda de intagna. De gamla dårhusen hade ersatts av hospital där man skulle behandla de sinnessjuka, och av asyler för dem som betrak­tades som obotliga och bara skulle förvaras. Det var en sluten värld som Ingeborg klev in i, som hon sannolikt inte byggt upp någon beredskap för.??

Hon var barn nummer 12 296 på Stockholms barnhus. Hennes mor hade fött henne anonymt och barnmorskan hade lämnat in henne på barnhemmet direkt efter födseln. Båda hennes föräldrar står som ”okända” i folkbokföringen.?

Fem månader gammal, i januari 1898, fick hon en familj. De bodde i Småland i närheten av Växjö och det var från fosterfamiljen som Ingeborg fick sitt efternamn, Bergman.?

Hon var 16 år då hennes fosterfar dog, familjen splittrades och hon måste försörja sig själv.?Ett jobb som tvätteribiträde på sjukhuset i Växjö blev hennes första kontakt med sjukhusvärlden. Hon var ett tag kocka på ett sanatorium i Ulricehamn och efter sju år blev hon äntligen sjuksköterskeelev.

??När Ingeborg hösten 1922 för första gången klev in på S:t Sigfrids i Växjö var det starten på hennes yrkesliv som sjuksköterska. Hon stannade kvar i psykiatrin genom alla år.?

Det mesta av det dagliga arbetet på S:t Sigfrids och de andra hospitalen gick ut på att lugna patienterna. En vanlig metod i början av 1900-talet var långbad. Patienten lades i ett badkar med varmt vatten, och kunde hållas nere av en segelduk eller ett brädlock som spändes över karet. Med huvudet ovanför duken fick patienten sitta där så länge man tyckte det behövdes, oftast några timmar, men det kunde bli flera dygn.??

På natten togs patienten upp för att sova i sin säng. Det hände att patienter gjorde sina behov i badet, så rekommendationen var att vattnet skulle bytas tre gånger per dygn. Den här metoden ansågs särskilt bra för patienter som ”osnyggade” med avföring eller mensblod.?Valeriana användes för att göra patienter trötta. Medlet förvarades i stora glasbehållare, berättar en sjuksköterska på Lillhagens sjukhus i Göteborg. Hon finns med bland dem som intervjuades om vården av Medicinhistoriska museet under åren 2002-2008. Sjuksköterskan beskriver också att morfin och sömnmedel användes för att söva de allra oroligaste. När inget annat fungerade använde man tvångströjor och bältade folk i sina sängar.??

Under 1930-talet kom en del nya metoder för att skapa lugn och ro hos ångestladdade personer. Den så kallade värmebehandlingen gick ut på att man på kemisk väg gav patienter hög feber under några dagar. I slutet av decenniet börja man använda insulinkoma. Patienten fick då insulin i höga doser, hamnade i koma under cirka 20 minuter och fick sedan sockerlösning för att komma ur tillståndet. Detta ansågs rensa nerverna i hjärnan.?

Elchockerna introducerades också på 1930-talet, och ytterligare lite senare kom lobotomi, ett kirurgiskt ingrepp i hjärnan. Ganska många lobotomerade patienter kunde skrivas ut från sjukhuset, men priset för ingreppet var högt. Livsavgörande personlighetsförändringar var vanliga och dödligheten hög.??

Ingeborg arbetade sannolikt med de flesta av de här metoderna på sina olika arbetsplatser. Från Växjö flyttade hon 1927 till Helsingborgs hospital och 1931 for hon norrut till Örebro och det då alldeles nybyggda Västra Marks sjukhus. Hit kom bara kvinnliga patienter. De flesta klassificerades som ”asociala”, ”imbecilla” och ”sexuellt opålitliga”. ?

”Rashygien” var ett begrepp som diskuterades mycket vid den här tiden, och kvinnorna på sinnessjukhusen kunde inte tillåtas föra vidare sina ”dåliga gener”, därför blev tvångssterilisering en del i behandlingen.?

En särskild yrkeskategori, vårdarna, fanns sedan gammalt på hospitalen och asylerna. Vårdarna var män med tillräckliga kroppskrafter för att hantera oroliga och aggressiva patienter.?

Samma år som Ingeborg började arbeta på hospital, 1922, diskuterades frågan om kvinnlig och manlig personal på en nordisk psykiatrisk kongress i Stockholm. I början av seklet hade fem skötare avskedats och ersatts av kvinnor sedan det uppstått bråk mellan patienter och manliga skötare på hospitalet i Lund. Det fanns psykiatrer som menade att manliga skötare borde bannlysas. Läkare på kongressen talade sig i stället varma för det goda inflytandet som sjuksköterskor skulle kunna ha på oroliga personer tack vare deras ”milda sinnelag och moderliga sätt”.??

Det kom också in allt fler kvinnor, särskilt för att arbeta på de kvinnliga avdelningarna, och det uppstod en del konflikter mellan dem och den relativt nybildade fackliga organisationen Svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund. Den här konflikten handlade sannolikt inte bara om kroppskrafter och yrkesrevir. Vårdarna hade via sitt fackförbund börjat ställa krav på sina arbetsvillkor. Sjuksköterskorna däremot prisades på psykiatrikongressen för att de var så okomplicerade och inte bråkade om arbetstider:??

”… Hvad man framför allt hör prisas, är (…) den själfuppoffring och människokärlek, som de nedlägga i arbetet (utan alltför noggrant räknande af de timmar, som bestås de sjuka).”

??Men på kongressen diskuterades också de problem som kvinnor förde med sig. Ofta behövdes verkligen större kroppskrafter konstaterade en av de danska deltagarna, som också bekymrade sig för att kvinnorna kunde ha en ”irriterande erotisk inverkan” på manliga patienter.??

Ingeborg och hennes kolleger hade varit med om många förändringar när den största av dem alla kom — Hibernal. Det var det första neuroleptika som introducerades på svenska sjukhus en bit in på 1950-talet. Från och med då ändrades allt.?

”Vi kunde börja köpa riktiga kläder till patienterna, och vi fick också klädda stolar och fåtöljer”, berättade en Göteborgssjuksköterska i de dokumenterade samtalen med Medicinhistoriska museet. Det gick också plötsligt att ha vaser och dukar på borden, gardiner i fönstren och till och med riktigt porslin. Efter några år vågade de göra kortare resor utanför sjukhuset med patienterna. ”Men de fick ha hattar på sig, de blev ljuskänsliga av Hibernalen. Hibernalhattar kallade vi dem”, mindes sjuksköterskan. ?

Ljuskänsligheten var inte den enda biverkningen. Många patienter drabbades av darrningar, muskelstelhet, ofrivilliga rörelser som muskelsammandragningar och av kraftig rastlöshet. Ändå hyllades den nya medicinen. ”Vi hade aldrig kunnat drömma om att dessa så fruktansvärt svårt sjuka människor på 1930- och 1940-talet, skulle kunna vistas utanför sjukhuset. Det var en sensation”, sa den intervjuade sjuksköterskan, som arbetat både på Lillhagen i Göteborg och på Östra Mark i Örebro.?

När Ingeborg Bergman 1955 gick hem från Östra Mark för sista gången fanns det två berättelser om svensk psykiatrisk vård: en om tiden före och en om tiden efter psykofarmakas intåg.
TEXT: ELISABETH RENSTRÖM