Äldre personers upplevelse av att leva med venöst bensår: att pendla mellan fångenskap och frihet
bbeskog b och Ekman s-l. Elderly personsâ experiences of living with venous leg ulcer: living in a dialectal relationship between freedom and imprisonment. Scandinavian Journal of Caring Sciences; 2001; 15; 235—243.
Bakgrund och syfte: Svårläkta sår och sårbehandling berör många i sjukvården. Acceptansen av icke-läkande bensår är alltför hög. Personer som lider av venösa bensår vårdas under lång tid inom sjukvården. Bensåren är ofta öppetstående under månader, till och med år, och har en tendens att återkomma efter läkning. Upplevelsen av dagligt liv vid behandling av svårläkta sår kan belysas på olika sätt, men det är endast den enskilde personen som förstår innebörden av denna upplevelse. Syftet var att beskriva äldre personers upplevelser av dagligt liv med venöst bensår.
Metod: I studien deltog 15 personer över 65 år med venösa bensår som behandlades inom primärvården. Personerna intervjuades i sin hemmiljö och ombads att så konkret som möjligt beskriva upplevelsen av sin vardag under bensårsbehandling. Analys av intervjuerna utfördes med stöd av fenomenologisk-hermeneutisk metod. Förklaring och förståelse är steg i den tolkande processen. Tolkningen ger en förståelse av hur upplevelsen förstås av individen beskriven i dennes livssituation.
Resultat: Vid analysen framkom fyra teman: förändrad kroppsbild, begränsning och anpassning till daglig aktivitet, hantering av smärtsamt sår och bandage samt ambivalent förhoppning om läkt sår. Det existerande såret på benet innebär att individens uppmärksamhet riktas mot upplevelsen av en defekt kropp, vilket ger en känsla av osäkerhet och hopplöshet. Det smärtsamma såret och obehag från lokalt sårförband och bandagerat ben förnims som kroppslig instängdhet. Personerna minns tydligt perioder med intensiv sårsmärta som styrde tillvaron med minskad kraft att hantera dagliga aktiviteter som följd. De skämdes över att visa sitt bandagerade ben offentligt då folk kunde stirra på det. Detta innebar att man valde att begränsa den sociala samvaron till att endast hålla kontakt med enstaka förtrogna vänner och närstående.
Ett annat vardagligt bekymmer var att finna skor som passade bandageringen. Trots den långsamma sårläkningen hade de hopp om att såret skulle läka och med det frihet från smärta och förband.
Slutsats: Äldre personer med svårläkta venösa bensår pendlar mellan känslan att vara fångade i kroppen och hoppet om frihet från sår och obehagligt förband. För att kunna möta personens förändrade livssituation kan sjuksköterskan genom kunskap om och förståelse för individens egna kroppsliga upplevelse av symtom från bensåret, vidta stödjande handlingar som öppnar upp för användande av möjligheter och resurser. Avsikten med stödjande handlingar är att vidmakthålla hoppet. Detta kan innebära att sjuksköterskan förmedlar kunskap om sjukdomen, samtalar med personen om hennes upplevelse av symtom samt diskuterar olika sätt att hantera svårigheter som bensåret och smärtan orsakar i vardagen.
Korrespondens: Britt Ebbeskog, leg sjuksköterska, med lic och doktorand. Institutionen för klinisk neurovetenskap, arbetsterapi och äldrevårdsforskning, Karolinska institutet, 141 86 Stockholm, tel: 08-58586869, e-post: britt.ebbeskog@neurotec.ki.se