»Allt är förvånansvärt tyst«

På listan över saknade efter jordbävningskatastrofen finns många från Västra Götaland - ändå märks ingen tillströmning av vårdbehövande. Inte i kommunen, och inte i primärvården eller i psykiatrin.

7 februari 2005

Tystnaden är inte lätt att förstå, men vi tror att den beror på att de som har varit i Asien har sociala nätverk som fungerar bra, säger Lars Lilled, chef för mångfaldsenheten på Göteborgs stadskansli.

Frågan han ställer sig är dock vad det innebär för framtiden. Kommer de som har sprungit för sina liv aldrig att behöva någon hjälp, eller blir det en utdragen process där hjälpbehovet kommer fram långt senare?

Lars Lilled var samordnare för kommunens psykosociala omhändertagande efter diskoteksbranden 1998 och deltog i analysarbetet efter Estoniakatastrofen. Nu står han inför utmaningen att organisera en beredskap som håller både för akuta behov och för behov som kan uppstå senare. En av frågorna att brottas med är i vilken utsträckning människor själva kommer att söka hjälp.

– Det räcker inte att vi kan ta emot dem som söker vår hjälp. De som finns med på register över återvändande kommer vi att söka upp.

Efter branden på Hisingen som tog 63 ungdomars liv arbetade 120 personer inom skola, socialtjänst och på stadskansliet i tre år med det psykosociala omhändertagandet. När det gäller dem som har varit i Asien är målgruppen inte bara dem som har förlorat en anhörig. Även de som har kommit hem välbehållna med hela sin familj, men har sprungit för sina liv, kan behöva hjälp.

– Hjälpen från anhöriga är oersättlig och vi får inte tränga oss före dem, men det kan komma en tid när släkt och vänner inte längre orkar lyssna, säger Lars Lilled.

Som chef för stadskansliets mångfaldsenhet ser han behovet av att vi snart börjar diskutera svensk beredskap och mångfald.

Han anser att vi saknar ett mångkulturellt perspektiv när kriser inträffar.

– I jordbävningen i Bam i Iran för ungefär ett år sedan dog eller skadades omkring 70 000 människor. Då fanns ingen krisberedskap alls i Sverige trots att många här var berörda.

Kommunens anseende bland göteborgarna ökade efter diskoteksbranden. Enligt Lars Lilled är en av orsakerna att det fanns en politisk enighet om vad som skulle göras. En annan är att arbetet med de anhöriga hela tiden var inriktat på dialog och samarbete.

– Att ge inflytande till de anhöriga ökade den läkande kraften. Det ger livet en mening att ha något att säga till om.

Kommunen erbjöd stöd till alla som själva definierade sig som drabbade efter branden. Vid det uppsökande arbetet började de med frågan »Vad sliter du med?« Först därefter utformades hjälpen.

– Vi hade öppen plånbok och det kostade mycket pengar, men jag är övertygad om att det i längden inte blir dyrare än att ha strama tyglar, säger Lars Lilled.

Alla var inte hjälpta av att tala med psykologer. En del behövde praktisk hjälp, andra behövde avlastning i företaget för att kunna vaka vid sitt skadade barns sjuksäng. Kommunen tog kontakt med länsarbetsnämnden och på somrarna arrangerades läger för ungdomarna.

– De unga killarna kom till psykoterapi en gång, sedan ville de inte prata mer. Det gick bättre när man dessutom hade en fysisk aktivitet tillsammans.

En anhörigförenings viktigaste roll är kanske att drabbade kan prata om sina upplevelser med sådana som har gått igenom samma sak.

– Man kan få förståelse för reaktioner som man känner sig främmande för hos sig själv. När vi utsätts för fara och inte reagerar som vi trodde att vi skulle göra påverkas vår självbild, säger Lars Lilled.

Erfarenheterna efter diskoteksbranden visar att det tar tid att läka såren.

– Vi är fortfarande en mindre grupp i stadshuset som jobbar med de anhöriga, trots att det nästan är sju år sedan branden ägde rum.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida