Allt vanligare adhd-diagnos kritiseras i ny bok

Journalisten Katarina Bjärwall är kritisk till att allt fler barn får diagnosen adhd. Elevhälsan stöttar i skolan, men lotsar hellre till utredning än att påverka skolmiljön och leta förklaringar till att elever inte passar in, anser hon.

I sin bok Störningen: adhd, pillren och det stressade samhället har journalisten Katarina Bjärwall undersökt varför antalet barn som får en adhd-diagnos har femfaldigats de senaste tio åren. En av hennes insikter under researchen var att olika delar av samhället samverkar till att driva upp antalet diagnoser. I en intervju med Vårdfokus berättar hon mer.

”Systemet är riggat till fördel för fler diagnoser”, skriver du. Hur menar du då?

– Flera läkare vittnade om att de, även i oklara fall, ger diagnosen om den kan betyda stora fördelar för en person. I skolan kan diagnos och medicin avgöra om en elev ska nå upp till målen. På arbetsmarknaden, där det är svårt att passa in för den som är rastlös och impulsiv, innebär adhd möjlighet till lönebidrag.

– Krisen inom psykiatrin innebär dessutom stora pengar för en framväxande utredningsbransch och även interndebiteringssystem hos landsting och regioner bidrar till att adhd är den mest lönsamma diagnosen. På ett samhällsekonomiskt plan kan adhd-medicin öka befolkningens prestationer och därmed landets konkurrenskraft.

Biologi, sociala faktorer, skolan, skärmtiden och läkemedelsindustrin – vad har du lärt dig om hur det här samspelar?

– Adhd är biologiskt betingat och till stor del ärftligt. Bland annat handlar det om minskade flöden i hjärnan av signalsubstansen dopamin, som påverkar till exempel koncentrationsförmåga. Symtomen har haft olika namn, som MBD och damp, men 1987 kom diagnosen adhd, då hårt marknadsförd av läkemedelsindustrin framför allt i USA. I Sverige började diagnosen marknadsföras efter 2002 när den första adhd-medicinen godkändes.

– Det finns en liten ökning av faktiska symtom, delvis beroende på att för tidig födsel är en riskfaktor. Men av allt att döma spelar också ökad skärmtid in. Forskning visar att barn som har en sårbarhet för adhd är mer benägna att spela mycket dataspel. Spelens effekter är så starka att verkligheten utanför spelen minskar i attraktionskraft vilket förvärrar barnens koncentrationsproblem i till exempel skolan. Då tar skolan initiativ till utredning och så är systemet igång.

– I det enskilda fallet är det för det mesta logiskt att vilja ha en adhd-diagnos, både för barn och vuxna. För den som har svår adhd kan medicin vara det enda sättet att fungera i skolan eller på jobbet. Så skulle det antagligen vara i även med ett annat, mer människovänligt samhällssystem. Men för dem som har lindrigare adhd-symtom skulle samhällsförändringar kunna göra att varken diagnosen eller medicinen behövdes.

FN:s barnrättskommitté har kritiserat Sverige för att barn med funktionsnedsättning inte får sina behov tillgodosedda i skolan. 2020 ska regeringen svara. Vad kan det leda till?

– Barnrättskommittén uttrycker oro för att så många barn ges det centralstimulerande och narkotikaklassade metylfenidat. Sverige uppmanas se till att oberoende forskning om metoderna för diagnostisering av adhd kommer till stånd och att barn alltid får tillgång till någon form av psykoterapeutisk behandling eller rådgivning innan medicin skrivs ut. Jag hoppas att regeringen ger direktiv som kan leda till det men har ännu inte sett något som tyder på det. Man har ett år på sig.

Skolpersonal kan bli inblandad i medicineringen. Vilken roll har elevhälsan?

– Den har en nyckelroll. Lärare vänder sig dit när situationen kring ett barn i klassrummet börjar bli ohållbar. Men forskning visar att det vanliga är att elevhälsan lotsar barnet till utredning när man i stället borde leta strukturella förklaringar. Som hur klassrum kan anpassas efter barnets behov och vad som kan göras i resten av skolmiljön när det gäller personaltäthet, schemaläggning och ljud och ljus. I ett vidare perspektiv skulle skolsköterskor, tillsammans med skolans övriga personal, kunna kraftsamla för att påverka samhället. Till exempel skolmarknaden som driver upp prestationskraven.