Ambassadörsdottern som blev»Sibiriens ängel«

I mer än 30 år kämpade hon för krigsfångar, förföljda och flyktingar. För det arbete hon utförde bland tyska krigsfångar i Ryssland och Sibirien under första världskriget hedrades hon med titeln »Sibiriens ängel«. Få svenska kvinnor har fått ett sådant eftermäle som Elsa Brändström.

En sommardag 1914 står studenten Gavrilo Princip på en gata i Sarajevo och väntar på att landets tronföljare Frans Ferdinand ska komma förbi. Några minuter senare lyfter han sin pistol och skjuter ihjäl Frans Ferdinand och dennes maka. Första världskriget är därmed ett faktum.

Samtidigt befinner sig Elsa Brändström i S:t Petersburg. Föga anar hon, när hon roar sig i societeten, att skotten i Sarajevo den 28 juni radikalt ska förändra hennes behagliga tillvaro i kretsarna kring tsarens hov, snart och för all framtid. Samt förvandla henne till »Sibiriens ängel«.

Elsa Brändström föddes 1888 i S:t Petersburg, som dotter till Edvard Brändström, militärattaché på svenska ambassaden där. Tre år senare återvänder familjen till Sverige, först till Stockholm och sedan till Linköping. I Linköping blir Elsa Brändström kvar till avslutad skolgång 1908. Hon återförenas då med familjen som flyttat tillbaka till S:t Petersburg två år tidigare, sedan Edvard Brändström utsetts till svensk ambassadör i den ryska huvudstaden.

I S:t Petersburg lever Elsa Brändström ett lyxliv. Festerna är många hos de rika och på de många utländska ambassaderna. När modern dör 1913 övertar hon ansvaret som värdinna på svenska ambassaden med allt vad det innebär av representation. Läser man det som skrivits om henne framgår det att hon trivs. Samtidigt märks det att hon också söker något annat. Selma Lagerlöf besökte en gång S:t Petersburg och sa därefter i ett tal i Svenska akademien: »En dag hade jag varit ute för att bese staden, dess basarer och kyrkor, och till ciceron hade jag haft en svensk dam, ung, ljus, vacker, av ädlaste nordisk typ. Jag visste om henne, att hon ägde ett lyckligt hem och eftersom hon tillhörde samhällets högsta kretsar, kunde jag tänka mig, att hennes liv var, så att säga, en dans på rosor. Men under färden började denna unga landsmaninna tala med mig om sin längtan att få lämna det otillfredsställande nöjeslivet, att få göra bruk av sin begåvning, att få bli något av egen kraft.«

Elsa Brändström ville uppenbarligen mer än att leva lyxliv. Det berättas till exempel att hon, innan kriget bröt ut, såg till att få en lista på svenska medborgare i S:t Petersburg och sedan personligen åkte runt och tittade till de svenskar som levde i slummen.

Besök på militärsjukhus början
Därför var antagligen steget inte så långt till det första krigsengagemanget. Så här berättar hon själv – i den bok hon skrev 1921 – om ett besök 1914 på ett stort militärsjukhus i S:t Petersburg i sällskap med chefsläkaren: »När vi besett alla de ryska avdelningarna, frågade han skrattande om vi ville se ›menageriet‹, det var fångavdelningen. Vi fördes dit, och detta första intryck som jag här fick av fångarna blev också det, som sedan under fem och ett halvt års arbete bland dem befästes.«

Elsa Brändström bestämde sig för att arbeta inom krigssjukvården. Precis som så många andra societetskvinnor. Skillnaden var »bara« att hon verkligen ville göra något seriöst, medan de flesta andra hade någon romantisk tro på oegennyttigt arbete som blev kortvarigt när de insåg vilka påfrestningar det innebar.

Efter en kortare sjukvårdskurs tillsammans med väninnan Ethel von Heidenstam, gift med den svenska militärattachén, blev hon rysk sjuksyster inom S:t Georgsorden, Rysslands dåvarande motsvarighet till Röda korset.

Tillsammans inledde de två arbetet bland de tyska krigsfångarna (det fanns även en hel del österrikiska). De samlade ihop pengar, mat och kläder och fick bland annat pengar från Tyskland. Sedan packade de ryggsäckar och gav dessa till fångarna när de av ryska myndigheter skickades i väg med tåg från S:t Petersburg. »Vi förfärdigade ryggsäckar, innehållande två skjortor, två par kalsonger, två par strumpor, en stickad väst med ärmar, ett par vantar, ett par muddar, en mössa med öronskydd, en schal, två näsdukar, ett par hängslen, två stycke tvål, en sked, en matskål med bägare, en tandborste, en kam, ett paket med sydon, ett par filtskor, insektspulver med mera.«

Ryktet om deras arbete nådde regeringen i Tyskland, och de bjöds in till Berlin. Elsa Brändström och Ethel von Heidenstam rekommenderade de tyska myndigheterna att i fortsättningen lämna sitt stöd till krigsfångarna via en neutral insats, för att vara mer säkra på att stödet skulle komma fram. På det sättet kom Röda korset in i hjälparbetet.

Krigsfångearbetet förde henne på flera resor till östra delen av det europeiska Ryssland och till Sibirien; till det ena fånglägret efter det andra med huvudsakligen tyska och österrikiska fångar. Dessa hade förts dit i långa godståg med 40–50 vagnar och med upp till 45 personer i varje vagn. Förhållandena under transporterna var olidliga: brist på mat och vatten, vintertid i sträng kyla och sommartid i en enorm hetta och med en hygien som var bedrövlig. Ibland kunde transporten ta ett par månader innan den kom fram till ett av de många läger som låg spridda över hela landet och många dog under färden. Totalt hamnade över två miljoner tyskar och österrikare i rysk fångenskap under första världskriget.

Blev sjuk i fläcktyfus
Så här skrev Elsa Brändström: »Min verksamhet, som varit förlagd på flera av huvudorterna i europeiska Ryssland och inom hela Sibirien från Omsk till Vladivostok, har fört mig samman med cirka 700 000 krigsfångar i lasarett, läger och på arbetsplatser.«

Så här står det i Norstedts Stora Focus: »Under stor personlig uppoffring räddade hon tusentals liv och fick namnet ›Sibiriens ängel‹«.

Den första resan gjorde Elsa Brändström 1915, med det första tåg som kom med gåvor till krigsfångar, den sista återvände hon från 1920. Arbetet var enormt. Bristen var obeskrivlig; mat, vatten, bostäder – och de sanitära förhållandena var bedrövliga. Sjukdomar härjade, bland annat fläcktyfus, som även hon drabbades av.

Överallt for Elsa Brändström fram som ett jehu. Överallt fick hon, bildligt talat, slåss med lokala lägerkommendanter som gjorde som de ville trots direktiv från myndigheter i S:t Petersburg, trots de rekommendationsbrev hon och andra rödakorsombud hade med sig.

När man läser olika berättelser om henne framträder en bild av en stark, bestämd och envis person med en enorm känsla för människor. Inget verkar vara henne övermäktigt. Vid ett tillfälle, berättas det, skulle hon på vintern i stark kyla ensam skjutsas i släde sex mil till ett avlägset fångläger. Efter några mil kastades hon av släden vid en hastig manöver, och trots att hon ropade, hörde kusken ingenting. Under ett par timmar gick hon fram och tillbaka i snön för att hålla sig varm, med förhoppningen att kusken skulle märka vad som hänt och vända tillbaka. Vilket han så småningom också gjorde. »Det är ännu oförklarligt för oss hur hon övervann alla svårigheter. Hon kom ju ofta till områden långt från stråkvägen där varje stad och varje litet samhälle hade en egen kommendant som handlade godtyckligt, helt enkelt hävdade sin nävrätt, trots att man medförde papper från översta kommandot./…/Ett avslag avskräckte henne aldrig. Efter några timmar kom hon lika glad och ogenerat tillbaka med samma anhållan och utverkade med sin vinnande personlighet och sega uthållighet nästan alltid vad hon åsyftade«, berättade efteråt en som arbetat med henne under en längre tid.

Makt över människor
Så här skriver författarinnan Elsa Björkman-Goldschmidt i sin bok om Elsa Brändström: »Att hon redan mycket tidigt hade makt över människor tror jag inte man kommer ifrån, hon kunde förleda människor till de mest oväntade prestationer, ofta genom överrumpling. /…/Långt senare fick hennes överrumplingsförmåga folk att öppna sina plånböcker, att bli tappra och oegennyttiga, till och med att begå hjältedåd innan de ens visste av det.«

Mer än kanske någon annan visste antagligen Elsa Björkman-Goldschmidt hur Elsa Brändström var. De började skolan samma dag och blev då bänkgrannar, och hon blev en av Elsa Brändströms intimaste vänner. Elsa Björkman-Goldschmidt arbetade en tid med henne i Sibirien och var sedan föreståndare för Röda korsets hjälpbyrå i Wien 1919–24. De två behöll kontakten ända fram till Elsa Brändströms död.

Dömdes till döden
Arbetet i Ryssland var milt talat riskabelt. Efter den ryska revolutionen 1917 utbröt ett regelrätt inbördeskrig och motståndarna till Lenins bolsjeviker hade sitt centrum i Sibirien. Regelbundet hamnade Elsa Brändström och övriga rödakorsombud mitt emellan de stridande trupperna och mellan dessas olika intressen.

Vid två tillfällen arresterades hon och andra och dömdes till döden, anklagade för spionage. Vid ett av dessa tillfällen, i augusti 1918, greps hennes grupp i Omsk (öster om Uralbergen och staden Jekaterinburg). En kväll kom en officer in och meddelade att alla bevis var klara och att avrättningen skulle verkställas dagen därpå. Elsa Brändström, som hela tiden de här åren förde dagbok, ansåg att det i den kunde finnas uppgifter som skulle vara farliga för henne och hennes grupp om den hittades vid en visitering. Hela natten satt hon därför uppe och rev sida efter sida i strimlor som hon sedan åt upp. Dagen därpå fördes gruppen till Jekaterinburg, och mycket riktigt, bagaget genomletades. Avrättningsbeslutet togs tillbaka och gruppen släpptes.

Till sist blev situationen för farlig, ansåg de ansvariga för Röda korset, och rödakorsombuden kallades hem från Sibirien. Alla åkte också i väg, med ett undantag: Elsa Brändström. Hon stängde visserligen kontoret i den stad där hon då befann sig, men valde sedan att i stället bege sig till ett närliggande fångläger. Där levde hon en tid under samma villkor som fångarna. Det gjorde starkt intryck och hon fick sin andra hederstitel (efter Sibiriens ängel): »Den frivilliga fången«.

I juli 1920 återvände Elsa Brändström till Sverige. Hon valdes snabbt in som ledamot i en kommitté som samlade ihop pengar till hjälp för de krigsdrabbade och hon reste land och rike runt och höll föredrag. Insamlingen gav totalt över två miljoner kronor, en ansenlig summa på den tiden. Hon skrev också en bok om åren i Sibirien (översatt till både tyska och engelska), och vinsten från den använde hon för sitt fortsatta krigsfångearbete.

Lovade ta hand om barnen
För även om kriget var slut var nöden stor hos de krigsfångar som kunde återvända till Tyskland, och hos döda fångars efterlevande. Elsa Brändström hade i Sibirien lovat döende fångar att ta hand om deras barn, totalt ett 70-tal. 1922 köpte hon en kuranstalt, Marienborn Schmeckwitz utanför Dresden, för att använda som arbetssanatorium för återvändande krigsfångar. Något år senare tog hon över slottet Neusorge, också det nära Dresden, och gjorde om det till barnhem.

En del av pengarna till köpen fick hon från en lång föredragsturné i usa. Mellan den 1 februari och den 26 juli 1923 höll hon flera hundra föredrag över hela usa och hon hade med sig ungefär 100 000 dollar tillbaka till Tyskland. Samtidigt blev hon känd i många kretsar, genom den stora uppmärksamhet hon fick hela tiden ända från ankomsten till New Yorks hamn till avfärden, och det skulle hon få nytta av ett tiotal år senare.

I Dresden träffade hon under andra halvan av 1920-talet den tyske läkaren och sedermera professorn Robert Ulrich. De gifte sig 1929 och fick ett par år senare dottern Britta.

Nej till Hitler
Vid den här tiden hände mycket i det nya hemlandet. Hitler fick större och större stöd och eftersom han uppfattade Elsa Brändström som en stor tysklandspatriot och någon som många hade stort förtroende för, försökte han få stöd av henne. Han skickade ett telegram med inbjudan till en överläggning i Bayern. Det finns ett par olika berättelser om varför han ville träffa henne. En går ut på att han ville få henne att ställa sig bakom hans Hitlerjugendprogram (nazisternas ungdomsrörelse), en annan att han försökte övertala henne att stanna kvar i Tyskland när maken planerade en resa till usa för att verka där som gästprofessor. Enighet finns dock om hennes svarstelegram. Det innehöll ett enda ord: »Nej«.

Hans politik stod naturligtvis i direkt motsats till både Elsa Brändströms och maken Robert Ulrichs människosyn. Deras hus i Dresden blev i stället gömställe för motståndare till Hitler. Vid ett tillfälle kommenterade hon en husundersökning hos en av Robert Ulrichs judiska kolleger så här: »Jag såg under ryska revolutionen många hem där bolsjevikerna gjort razzia, tro mig, där såg det inte värre ut än hos professor X i går.«

När Hitler genom allmänna val kom till makten 1933 startade han snart sina utrensningar. En som tidigt fråntogs sitt ämbete var just Robert Ulrich. Han erbjöds att behålla sin ställning om han gick in i nazistpartiet, men vägrade.

Flyktinghjälp i USA
Efter hand blev situationen för familjen allt svårare. Hoten blev fler och fler och varningarna från vänner både inom och utanför Tyskland var enstämmiga: »Res innan det är för sent!« 1934 lämnade familjen därför Tyskland – för att aldrig återvända – med båt till usa. Där fick Robert Ulrich en professorstjänst på Harvarduniversitet i Boston.

Nu började Elsa Brändström nästa kapitel i hjälparbetet. En kommitté för judiska flyktingar bildades med henne i styrelsen. Så här efteråt verkar det oklart om kommittén bildades på hennes initiativ, men helt osannolikt är det inte. Familjens hem i Camebridge utanför Boston blev mer ett hjälphem och »genomgångsläger« än familjebostad. Den ene efter den andre som flytt från Hitlers förföljelser fick en tillfällig bostad i professorsbostaden; både judar och andra som varit i opposition mot nazisterna.

Förutsättningen för att en flykting skulle få tillstånd att komma in i usa var att någon amerikansk medborgare skrivit på en sorts försäkran som även innebar visst ekonomiskt ansvar. När den ekonomiska anhopningen började bli för stor för familjen – Elsa Brändström och Robert Ulrich hade snabbt blivit amerikanska medborgare – engagerade hon vänner och bekanta att skriva på och även upplåta sina hem och andra hus åt flyktingarna. När inte heller det räckte,hände det att hon gick ut på gator och torg och frågade människor där om de kunde skriva på en försäkran för någon flykting. Hon bearbetade också skolor och företag för att få hjälp med bostäder och arbeten.

Självklart gjorde hon inte arbetet ensam, lika litet här som i Sibirien. En av många som hjälpte henne, moraliskt och ekonomiskt, var personlige vännen Albert Einstein. Han var jude och hade lämnat sitt hemland när Hitler kom till makten. En annan var diktaren och Sverigeättlingen Carl Sandburg.

Arbetet fortsatte under hela kriget, trots att det blev allt svårare sedan usa gått in i kriget mot Tyskland efter japanernas anfall mot Pearl Harbor 1941. Många betraktade därefter även tyska flyktingar som usa:s fiender.

Elsa Brändström återvände till Sverige i maj 1945, kort efter freden i Europa. Hon var talare när svenska Röda korset firade 80-årsjubileum. I samband med det besöket utsågs hon till hedersledamot i ssf, Svensk sjuksköterskeförening.
Bara några veckor innan hon skulle fylla 60 år avled Elsa Brändström den 4 mars 1948 efter en svår sjukdom.

Många gator bär hennes namn
I dag finns det Elsa Brändströmsgator i minst 130 städer och samhällen i främst Tyskland men också Österrike. Även ett antal bostadsområden och skolor har fått hennes namn, och minnesstenar och minnesmärken finns på flera ställen i Tyskland och Österrike. I Gyllene salen i Stockholms stadshus finns hennes namn inlagt i ena väggen som tack för att hon har hedrat sitt land.

Hon har också fått gator uppkallade efter sig i Stockholm och Linköping.

Elsa Brändström blev medicine hedersdoktor i Uppsala 1927 och hedersdoktor vid universiteten i de tyska städerna Thübingen och Wittenberg samt i dåvarande tyska Königsberg, i dag ryska Kaliningrad. Hon var också föreslagen till Nobels fredspris. n

Lästips:
Elsa Björkman-Goldschmidt:
Elsa Brändström (Stockholm 1969)
Harald Bratt: Stille Helden (Bergisch-Gladback 1964)
Elsa Brändström: Bland krigsfångar
i Ryssland och Sibirien 1914–20
(Stockholm 1921)
Otto Cantzler: Elsa Brändström och Amerika (Linköping 1988)
Eduard Juhl:
Elsa Brändström (Stuttgart 1962)
Dagny Sundgren: Den frivilliga krigsfången (Stockholm 1945)
med flera böcker på svenska och tyska.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida