Professorn på vårdgolvet: ”Bemanningen är ofta god – men arbetssätten fel”

Anna Forsberg lyfte sjuksköterskorna på thoraxkliniken i Skåne. Efter det anlitas hon på andra kliniker. Där utmanar hon med nya arbetssätt. Budskapet är att sjuksköterskorna måste komma loss från datorer och medicinrum  - och komma närmare patienterna.

Anna Forsberg sticker ut hakan så långt att risken är att hon får underbett: Hon hävdar att bemanningen över lag är god i vården. Man skulle kunna tro att hon är utsänd av arbetsgivarna. Tvärtom så står hon – kort och stadig med hjärtan på träskorna – på sjuksköterskornas sida. Men hon utmanar och kräver bättre arbetssätt. Först kan sjuksköterskor bli provocerade av henne, men i slutänden brukar kärlek uppstå. För det enda hon vill är att omvårdnaden ska bli bättre genom att sjuksköterskorna får möjlighet att arbeta nära sina patienter.

– Problemet är oftast inte bemanningen i sjukhusvården utan att arbetssätten är ostrukturerade. Jag är medveten om att många kan bli arga när jag säger det. Men det berör mig så starkt att jag måste jobba med de här frågorna. Personalen är för långt ifrån patienterna och det är arbetssätt som inte är värdeskapande för någon.

Den frispråkiga göteborgskan Anna Forsberg kom för elva år sedan som klinisk omvårdnadsprofessor till thoraxkliniken i Lund, som då hade svårt att hålla kvar sjuksköterskorna. Hon kavlade upp ärmarna. Några år senare hade hon lyft sjuksköterskorna, som fått börja arbeta evidensbaserat, hade stenkoll på sina patienter och blev lyssnade på. Hon uppmuntrade dem att bli specialistsjuksköterskor eller forska med henne som handledare.

Utifrån framgången på thorax anlitas hon nu som konsult på andra svenska kliniker som vill organisera en personcentrerad och värdeskapande vård.

– Det jag ser är att sjuksköterskorna inte använder sin kompetens rätt. Genom att känna och kunna sin patient varje dag blir vården säker, sjuksköterskans betydelse ökar och likaså statusen. Får man också utvecklas, då vill man stanna kvar och så har vi fått kontinuitet, vilket är a och o. 

”Sjuksköterskorna fastnar vid datorjournalen”

Hon menar att dagens fragmentariska vård är farlig: det är snudd på omöjligt att bygga team, arbeta personcentrerat och sjuksköterskorna hittar inga sätt att skapa vårdrelationer. Varken rutiner eller ledarskap ger stöd till sjuksköterskans omvårdnadsansvar.

Rätt plats för en sjuksköterska är intill patienten. Enkelt och självklart enligt Anna Forsberg. Men inte alltid fallet.

– Sjuksköterskorna fastnar vid datorjournalen eller i medicinrummet. På morgonen träffar undersköterskorna patienterna ensamma och det räcker inte. Där sa jag något kontroversiellt igen. Trots att det borde vara självklart att prata om skillnaden på att ha en gymnasieutbildning eller universitetsutbildning.

Efter morgonarbetet börjar ronden. Den liknar Anna Forsberg vid en gissningslek.

– Varken sjuksköterskan eller läkaren vet då hur patienten mår eftersom de inte träffat patienten än. Äter patienten – någon som vet? Nähä.

Morgonarbetet och ronden är det första hon förändrar. Den och hennes andra metoder är till synes enkla, men fulla av sprängkraft. De genomsyras av att se och känna sin patient.

– När jag ser att patienter blir lidande åker jag ibland hem och gråter. Som när jag hittar en flämtande farbror i en fåtölj och ingen undersökt om han blöder eller är på väg mot sepsis. Genom att sjuksköterskor strukturerat undersöker sina patienter ”head to toe” varje arbetspass går det att undvika.

Möts ibland av protester

Som enda omvårdnadsprofessorn inom transplantationsvård i Europa är hon ofta på resande fot. Hon är just hemkommen från Valencia där hon föreläst för transplantationskirurger.

– En av dem sa ”You think like a surgeon and have great balls”. Det var nog tänkt som en komplimang. Jag säger bara det: det är mycket testosteron i omlopp. Men jag är van att vara enda kvinnan och enda omvårdnadsforskaren i den europeiska miljön. Det är ofta tufft, och det ställs höga krav på att jag motiverar det jag säger med forskning. Men jag har speciell och livsviktig kunskap som de behöver ta del av. Så jag kämpar på, säger hon.

Anna Forsberg har behövt utveckla en särskild hållning. Hon har pondus och har ”sjukt bra analytisk förmåga”.  Hon har lärt sig att ta sig fram, ber inte om ursäkt för sig själv och allra sist när det handlar om patienternas bästa. Då är inga tår för känsliga runtomkring.

Visst protesteras det ibland till att börja med, men samtidigt vill många i slutändan jobba med henne. Det är rätt oemotståndligt det där rappa, lättskrattade och ja, mycket ömsinta och samtidigt hyperkompetenta hos henne. Och en värme som ett helt kraftverk.

– Jag utnyttjar min roll och kunskap som professor för att få folk att lyssna. Patienten är en person med ett organ och inte tvärtom, som det lätt blir inom kirurgin. Det är ju inte en gallblåsa som går runt i korridoren eller vill ha kaffe. Jag säger till kirurgerna: De som klarat operationerna ska vi hjälpa för nu har de ett liv att leva – patienterna är de riktiga hjältarna. 

Hon har mött thoraxkirurger och det medicinska vetenskapliga etablissemanget i Lund i elva år.

– Det var en chock att börja här. Man kan nog säga att jag egentligen passar bättre i en arbetarstad. Men jag har vunnit respekt. De lyssnar. De vet att allt jag säger och gör är för patienternas skull.

Vi går in på postoperativa vårdavdelningen för thoraxkirurgi, tyst tassande förbi dörren in mot intensiven. Specialistsjuksköterskan Anna Nilsson berättar för Anna Forsberg att det är en ”vanlig” vecka vilket innebär 25 hjärtoperationer, förutom de urakuta inläggningarna  – och lungtransplantationerna när det är aktuellt. I dag är det mesta under kontroll.

Anna Forsberg är hennes mentor och tycker att det blivit en avgörande skillnad för avdelningen efter att de låtit utbilda flera specialistsjuksköterskor. De finns som stöd till resten av avdelningen, inte minst de nya sjuksköterskorna.

Specialistsjuksköterskan Anna Nilsson tycker att Anna Forsberg står för en ständig chans till utveckling och för in den senaste forskningen på kliniken. Några unga, sjuksköterskor drar en iva-säng förbi och nickar lite blygt mot Anna Forsberg.

– Där kommer nya, duktiga sjuksköterskor. Det är ibland jag som lockat hit dem, de känner mig från utbildningen. 

”Ledarskapet är rent generellt i svensk sjukvård för svagt”

Hon fortsätter berätta om sitt förändringsarbete och riktar några rallarsvingar mot sjuksköterskor nära hennes egen viktklass – vårdenhetscheferna.

– Ledarskapet är rent generellt i svensk sjukvård för svagt och för dåligt anpassat för en evidensbaserad vård. Första linjens chefer har på många ställen blivit osunt medberoende till personalen. De är rädda för att sjuksköterskorna ska sluta om de ställer krav.

Anna Forsberg vill inte se några chefer gå omkring i ”piffiga” privatkläder. De behöver vara vårdklädda för att kunna leda arbetet, gå in och ut på salar och veta vilka patienter som vårdas.

– Svaga ledare svarar mig att omvårdnaden beror på vem som är i tjänst. Men patienten ska inte behöva ha tur efter en tarmcanceroperation att sjuksköterskan Lena är där, som arbetar strukturerat och kunnigt. Så ska alla arbeta. Utebliven vård är livsfarligt. Nej, bättre kan vi.

Hur har det blivit så här?

– Vården skulle göras om efter japansk bilindustri. Då missade man den mellanmänskliga komponenten.  Vart tog ömheten vägen? Du kan jobba i bilindustrin i 25 år utan att fatta ett enda etiskt beslut. I vården tar det max en kvart innan etiken gör sig påmind.  Min patient ska veta att jag kan verka bestämd, men är snäll, när jag säger: jädrar vad du ska andningsträna för du ska överleva.