Anna Jansson, sjuksköterska och författare – nu skriver hon i Vårdfacket

Till varje nummer av Vårdfacket kommer Anna Jansson att skriva en novell kring etiska dilemman. Den första kan du läsa på föregående uppslag. Annars skriver hon nu på sin sjunde bok, men släppa sjuksköterskeyrket vill hon inte.

Anna Jansson arbetar natt på lungkliniken på Örebro lasarett och sover på dagarna. Det har hon gjort i 17 år. Men efter lediga nätter sätter hon sig vid datorn och skriver. Den kom in i familjens liv julen 1996 och i trettonhelgen satte sig Anna ner för att se vad den gick för.

-Jag har en lätt dyslexi som gjorde det kämpigt att skriva uppsatser i skolan. Men den här datorn hade ett rättstavningsprogram. Så efter att ha lyssnat i 40 år-på alla myter och berättelser hemifrån, och på patienter som berättat om sina liv och bekymmer-hade jag rätt som det var skrivit en egen berättelse, berättar Anna Jansson.

Drygt tre år senare debuterade hon med spänningsromanen Stum sitter guden som nu har kommit ut i åtta länder. Samma år valdes hon till Länsförfattare i Örebro. Två år senare fick Anna Jansson både Hjalmar Bergmans arbetsstipendium och ett kulturstipendium från Örebrolandstinget. Hittills har det blivit fyra romaner med den gifta, kvinnliga polisen Maria Wern i huvudrollen, och två som hon säger »smått erotiska deckare« på LäsaLätt-förlaget. Nästa bok med Maria Wern kommer i sommar.

Anna Jansson föddes på Gotland 1958, och är uppvuxen i Visby. 1979 flyttade hon till Örebro för att gå på sjuksköterskeskola-och blev kvar. Nu delar hon sin tid mellan nattarbetet på heltid, skrivandet, familjen med tre tonåringar, författarbesök, föreläsningar och ett och annat »stå-upp«-framträdande.

Hur hinner du?

-Ingen ger en tiden, den måste man ta sig. Livet är så kort, man måste prioritera. Jag bakar inte bullar längre. Ser man till städningen hemma så är jag vårdintygsmässig, och jag motionerar aldrig. Men jag tror att jag är en gladare människa nu för tiden.

Varför skriver du thrillers?

-Det är en utmärkt form att bolla de existentiella frågorna i. Deckare bär visionen om ett rättssamhälle. Vi följer personerna runt den som har blivit offer och då blir sanningen om hur livet borde te sig så mycket tydligare. Om jag ska vara ärlig är det en typ av tjejböcker jag skriver. Män vill ha mer pangpang.

Du tänker inte satsa helt på författandet och sluta som sjuksköterska?

-Nej, min identitet har alltid varit »Anna, sjuksköterska«, och skulle jag välja yrke i dag så skulle det fortfarande bli sjuksköterska – »även om jag svimme mig igenom hele elevtiden för att jag inte tålde blod«, säger Anna Jansson på omisskännlig gotländska.

Hon tycker att arbetet på sjukhuset och skrivandet berikar varandra.

-Jag bollar med frågorna om livets mening i mitt arbete också.

-Våra patienter är svårt sjuka eller döende i allvarliga lungsjukdomar, i genomsnitt dör två patienter i veckan. De viktigaste frågorna om livet föds i dödens närhet. Man omprioriterar sitt liv. Skrivandet, liksom läsande, hjälper mig att hålla empatin vid liv.

-Döden är tabu i vårt samhäälle, ingen vill tala om den. Fast jag har märkt att många av de svårt sjuka patienterna gärna läser deckare. För mig är inte döden kuslig, men ondskan. Det är den jag försöker fånga i mina böcker.

Vad fick dig att tacka ja till erbjudandet att dramatisera etiska frågor i Vårdfacket?

-Järngänget bland kollegerna på jobbet, mina största supporters, sa genast att det var ett perfekt uppdrag för mig. Jag har alltid drivit frågor om rätt och fel och i sjukvården tar vi så mycket för givet som vi borde ha omprövat för länge sen.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida