Använd forskningen

Tiden är länge sedan förbi när rubriker som »Sjuksköterska blir doktor« väckte uppmärksamhet. Omvårdnad och biomedicinsk laboratorievetenskap blir allt mer etablerade som vetenskapliga ämnen. Vägen dit har varit lång, stenig och ensam för de pionjärer som gått i spetsen för utvecklingen.

Fortfarande finns mycket kvar att göra för att ytterligare utveckla och etablera forskningsområdena, vilket tydligt framkom på den hearing om forskarnas villkor som Vårdförbundet bjöd in till för en tid sedan.

Vårdforskare fick chansen att vittna om vedermödor och glädjeämnen. Statsmakterna och vårdens huvudmän redogjorde för sina planer på att stödja forskningen.

Diskussionen om vårdforskningen handlar ofta om att den är »bra för att rekrytera personal« eller att den »måste visa på ekonomiska resultat för att bli etablerad«.

Att forskningen främst ska finnas till för att ge patienterna bättre vård, är inte alltid argument som kommer i första hand.

Sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker vill arbeta i en vård där kvalitetsutveckling är ledstjärna. Om möjligheten saknas att förkovra sig i yrket och förbättra vården, väljer många att helt lämna yrket.

Visst är det glädjande att Landstingsförbundet kan visa flera nya satsningar på klinisk forskning, och att Kommunförbundet vill vara med och finansiera FoU-centra i varje län.

Huvudmännens vilja att satsa på forskning och utveckling har också dokumenterats i vårens avtalsrörelse med Vårdförbundet.

Men är det inte ett uppvaknande som kommer väl sent? Enligt vittnesmål på Vårdförbundets hearing kan flera projekt ha svårt att komma i gång därför att det är svårt att få tag på kvalificerad personal.

I 90-talets hårt pressade sjukvård har det funnits allt för lite tid att utveckla vården. Socialstyrelsens dokumentationsutredning, som presenterades i vintras, visade bland annat att vårdpersonalens möjlighet att arbeta med vårdutveckling är ytterst begränsad. Arbetstempot är så högt att få har tid att tänka efter kring behandlingsmetoder och ta till sig ny forskning. Även Högskoleverkets utredning om vårdhögskolornas kvalitet visade att det är svårt att få handledare till studenterna i den kliniska delen av utbildningen. Vårdpersonalen hinner inte ta på sig uppgiften som handledare.

Arbetsgivarna har nu en svår uppgift framför sig – att i takt med att ekonomin förbättras, skapa arbetsvillkor som gör att fler kan och vill ägna sig åt forskning och utveckling.

Det är också en fråga om förtroende. Satsningar som uppfattas som rent rekryteringsfrämjande, och inte har som uttalat huvudsyfte att förbättra vården, skapar ingen större entusiasm.

Det måste finnas en vilja att använda de forskningsresultat som tas fram.

Christina Lindholm är en av landets mest etablerade vårdforskare med bensår som forskningsområde. Hon betonade i sitt anförande på hearingen hur viktigt det är att visa på nyttan av vårdforskningen för alla berörda – patienter, politiker, allmänhet. Ämnen för vårdforskning kommer
ofta direkt ur den kliniska verkligheten och resultaten blir därför handfasta och användbara.

Hon gav exempel ur sin egen bensårsforskning, där behandlingsmetoderna och kunskapen om patienternas lidande har utvecklats. 80 procent av såren kan numera läkas med rätt diagnos och behandling.

Det är naturligtvis inte första gången Christina Lindholm håller sitt anförande. Att motivera sin existens och peka på resultaten av forskningen är ett mödosamt arbete inom alla nyare forskningsområden. Ansvaret vilar tungt på vårdforskarna att föra ut sin kunskap på ett pedagogiskt sätt och därmed sprida kunskapen.

På samma sätt har vårdens huvudmän ansvaret att satsa på arbetsvillkor som främjar forskning och utveckling. Den arbetsgivare som i ord och handling uttrycker »jag vill göra vården bättre för patienterna, här får du chansen att medverka till det«, blir en attraktiv arbetsgivare.