Apparatkörkortet ett sätt att säkra kvaliteten

Apparatkörkortet har gjort att personalen har blivit säkrare i sitt arbete. Det ger trygghet i arbetsgruppen när alla vet att alla klarar av den medicinska apparaturen. Det skriver Lena Nyholm, en av de två sjuksköterskor som tog initiativet till att införa apparatkörkort på niva i Uppsala.

Verksamheten på neurointensiven vid Akademiska sjukhuset i Uppsala är till 95 procent akut. Eftersom vi vårdar patienter som är i en instabil sjukdomsfas, uppstår det ofta stressiga situationer. Vid sådana tillfällen är det viktigt att all personal behärskar avdelningens apparatur. Vi ville därför förbättra patientsäkerheten genom att säkerställa och öka all personals kunskaper om den medicintekniska apparaturen. En arbetsgrupp arbetade fram apparatkörkortet, som är en kvalitetssäkringsmetod för undervisning och kontroll av kunskaper i handhavandet av medicinteknisk apparatur.

Ytterligare ett mål var att minska stressen hos personalen genom ökad medvetenhet och kunnande. Vi hoppades också på ett minskat slitage på apparaturen.

Kunskaperna om alla apparater, även de som avdelningen använt i många år, har blivit betydligt bättre sedan vi började med apparatkörkortet. Ett exempel är respiratorn Engström Erica, som varit i bruk på avdelningen dagligen i cirka tio år. Figur 1.1 och 1.2 visar hur sjuksköterskorna själva skattade sina kunskaper om användandet av apparaten före och efter apparatkörkortsutbildningen.

Kunskapen om apparater som var nya då körkortet introducerades visade stora förbättringar, men i dessa fall är det svårt att veta vad som är körkortets förtjänst och vad som är normalt förvärvad rutin. Respiratorn Dräger Evita hade varit i bruk i cirka sex månader då körkortsundervisningen började.

Figur 2.1 och 2.2 visar hur sjuksköterskornas kunskaper om den apparaten förbättrades.

Defibrillatorn används sällan på avdelningen, men de flesta sjuksköterskor har delegation att använda den vid ventrikelflimmer. Apparaten har funnits länge på avdelningen och vi går igenom den varje år vid a-hlr-repetitionerna. Figur 3.1 och 3.2 visar resultatet för sjuksköterskor före och efter apparatkörkortet.

Enkätsvaren visar att kunskapsförbättringarna har varit stora hos både sjuksköterskor och undersköterskor. De parametrar som vi frågade om var användning, rengöring, larm och kontroller före användning av apparaten.

Vi har utfärdat cirka 800 körkort till personalen. Intresset och medvetenheten om apparaterna har blivit större under och efter körkortsarbetet. Jag får numera fler frågor rörande apparaterna, och diskussionen kring funktioner och användande har blivit aktivare. Slitaget och behovet av reparationer har också minskat. Däremot har det varit svårt att utvärdera om patientsäkerheten har ökat och om stressen hos personalen har minskat. Som ett led i utvärderingen håller en av avdelningens sjuksköterskor på att undersöka om antalet avvikelserapporter gällande apparatur har minskat eller ändrat karaktär efter apparatkörkortets införande.

Så här gjorde vi: Apparatkörkortsgruppen startades 1999 av två sjuksköterskor på avdelningen. Det har senare tillkommit några undersköterskor och en avdelningslärare som också är sjuksköterska. Metoden för undervisning och uppkörningar har utvecklats av gruppen. Instuderingsfrågorna och uppkörningsfrågorna är godkända av ansvarig läkare.

Vi började med de apparater som vi ansåg vara viktigast ur patientsäkerhetssynpunkt: respiratorer, infusionspumpar och defibrillator. Senare har det tillkommit uppkörningar för till exempel mätinstrument för intrakraniellt tryck.

Vi erbjöd alla medarbetare 16 timmars undervisning med instuderingsfrågor, som skapats utifrån respektive apparats manual, samt praktiska övningar med apparaterna. Det fanns hela tiden möjlighet till handledning från personer ur apparatkörkortsgruppen. Alla frågor ställdes strikt efter apparatens funktioner och inte efter hur den används till olika patientgrupper. Att göra så har inneburit att arbetet blivit klart avgränsat och att olika subjektiva värderingar undvikits.

Under våren 2000 användes en stor del av den studietid som all personal har inlagd i sitt schema, till studier för apparatkörkortet. När all instudering var färdig började uppkörningarna som bestod av ett muntligt och ett praktiskt prov. Uppkörningarna var individuella, men genomfördes i grupper om två till fyra medarbetare. De praktiska och teoretiska frågorna/uppgifterna var direkt kopplade till instuderingsfrågorna. Varje uppkörningstillfälle tog 15 till 60 minuter beroende på apparat. Om någon behövde ytterligare undervisning ordnades det före en ny uppkörning. Som regel var det en sjuksköterska ur apparatkörkortsgruppen som undervisade och ledde uppkörningen för de övriga sjuksköterskorna, medan en av gruppens undersköterskor examinerade avdelningens undersköterskor. Godkända uppkörningar registrerades i en databas över all personal. Den som vill kan få ett personligt utdrag ur registret.

Personalens utvärdering av genomförandet visade att instuderingstiden upplevdes som ineffektiv. Många tyckte det var jobbigt att studera självständigt med hjälp av tråkigt skrivna manualer. Trots att det alltid fanns någon ur apparatkörkortsgruppen att fråga, upplevde många att de inte hade tillgång till handledning.

I efterhand tror vi att det hade varit bättre om personalen fått välja mellan egna studier och handledd genomgång av apparaterna. Många upplevde det som onödigt att ta tid till studier av apparater som de använt dagligen under många år, men resultatet visar trots allt att instuderingen gav ökade kunskaper. Det är också viktigt att all personal kan söka information i de olika apparaternas manualer. Apparatkörkortsgruppen har betonat att var och en i personalen har ett eget ansvar för sitt kunnande.

Uppkörningarna har fungerat bra och har mestadels fått positiv kritik. Några har tyckt att det är för utsatt att vara i en grupp, så enskilda uppkörningar har gjorts undantagsvis. Att låta alla köra upp individuellt hade tagit för lång tid. Vi anser också att uppkörning i grupp kan vara ett tillfälle för inlärning och repetition.

Körkorten behöver inte förnyas om inte den anställde varit borta så länge att helt ny inskolning på avdelningen krävs. De apparater som det gäller är i dagligt bruk, så risken för att saker faller i glömska är liten.

Samma material, instuderings- och uppkörningsfrågor, används även vid inskolning av nyanställd personal och det fungerar bra. Det känns tryggt för dem att veta vad som är viktig och nödvändig kunskap. Det finns en plan för hur den nyanställde ska ta alla körkort under det första året och vilka körkort som ska tas under inskolningstiden.

Alla vårdinrättningar har medicinteknisk apparatur i olika former och omfattning, därför tror vi att den här metoden skulle kunna användas på fler ställen.