Åsa Andersson, observatör: Jag var jätterädd

I februari-mars besökte representanter för Vårdförbundet Palestina för att se hur hälso- och sjukvården fungerar. De berättar här om mycket svåra förhållanden för både personal och patienter. Sedan dess har situationen  förvärrats. Röda korset och flera FN-organ rapporterar om hur det blivit nästan omöjligt att hjälpa sjuka och skadade. Ambulanser  släpps inte igenom vägspärrar, hjälparbetare hindras att ta hand om sårade och döda på gatorna och bristen på mediciner är än större.

En palestinsk demonstration är på väg mot en israelisk bosättning, bevakad av soldater, utanför Ramallah på Västbanken. I en av flera parkerade ambulanser med blinkande ljus mellan demonstrationståget och soldaterna befinner sig Svensk sjuksköterskeförenings kanslichef Åsa Andersson. När unga pojkar i täten av demonstrationståget börjar kasta sten svarar soldaterna med att skjuta – även mot ambulanserna.

– Jag var jätterädd. Något skydd av att vara i en ambulans hade jag inte, berättar hon.

Åsa Andersson är en av flera vårdförbundare som har besökt Israel och Palestina nu i vår, som observatörer i ett projekt stött av svenska utrikesdepartementet (se faktaruta på sidan 24). De har besökt sjukhus, sjuka ute i byar på Västbanken och Gaza samt mött både enskilda sjukvårdsanställda och representanter för nationella och internationella organisationer och fackförbund.

Vid ett annat tillfälle skulle en gammal palestinsk kvinna åka från ett sjukhus i Jerusalem till hemmet i en by utanför Ramallah på Västbanken, en resa på bara ett par mil.

– Först fick hon åka ambulans till en israelisk militärspärr före Ramallah. Därefter måste hon, eftersom ambulansen inte fick passera, nästan bäras förbi till en ny ambulans på andra sidan och åka i den till en ny spärr på andra sidan Ramallah. Eftersom den här ambulansen inte heller fick passera måste hon åter transporteras till fots förbi militären och över ett dike som israelerna grävt rakt över vägen, till en taxi på andra sidan och så med den hem till byn. Det enda kvinnan gjort var att hon var sjuk, berättar Åsa Andersson.

Köa i timmar
– Vid ett annat tillfälle skulle vi åka till en by där många var sjuka just då. Trots att vi åkte med en buss som var tydligt märkt med både rött kors och skrift fick vi inte passera. Våra försök att få militären att ändra sig ledde ingen vart. Så i stället för en resa på cirka 20 minuter tvingades vi att åka runt på små och dåliga vägar för att komma till byn, en resa som tog över en timme. När vi åkte tillbaka fick vi passera. Man hade då bytt personal i vägspärren, förklarar Åsa Andersson.

Bara på Västbanken fanns det då över 200 militära vägspärrar på vägar använda av palestinier – de israeliska bosättarna hade fri genomfart på vägar som bara de får använda. Ofta får palestinierna vänta i timmar på att komma fram i kön till spärren, för att där kanske få beskedet: ni får inte passera.

Israels motivering till vägspärrarna och genomsökningarna av fordonen är att det behövs ur säkerhetssynpunkt. Den motiveringen ifrågasätts av de vårdförbundare som besökt Israel och Palestina.

– Vi skulle åka från Jerusalem till Nablus på Västbanken. Efter att ha stoppats vid två spärrar fick vi i stället vandra, tillsammans med många palestinier som råkat ut för samma sak, på en liten stig över ett berg in på Västbanken. Vilken terrorist som helst skulle kunna ta sig fram och tillbaka den vägen och det vet israelerna också, berättar Helena Johanson, tidigare vice ordförande i Vårdförbundet och nu på TCO.

Sjukhuspersonal kommer inte till jobbet
Alla observatörer berättar om hur vägspärrarna drabbar hälso- och sjukvården.

– Ingen kan vara säker på att få komma igenom. Personalen vet aldrig om de kan komma till jobbet. Eftersom det inte heller finns någon garanti för att patienterna kan komma till en överenskommen tid är det nästan omöjligt att planera verksamheten på sjukhuset eller vårdcentralen. Sjukhuspersonal har också svårt att ta sig ut till patienter i byarna, säger Anna Nordfjäll, ordförande i Svenska barnmorskeförbundet.

Hon berättar om det som hände en kvinna i en by som hon besökte utanför Betlehem.

– Hon väntade sitt andra barn. På natten fick hon sammandragningar. Tidigt på morgonen väckte hon maken och de tog bilen för att åka till sjukhuset i Betlehem. Vid en israelisk militärspärr nekades de att åka igenom. Hon hade då täta sammandragningar. De försökte i en annan spärr en bit därifrån på en annan väg, men stoppades även där. Då lämnade de bilen och med hjälp av maken och en manlig vän gick kvinnan på en liten väg, närmast en stig, runt posteringen ner till Betlehem. Barnet visade starka tecken på syrebrist och en snabb förlossning genomfördes, men barnet dog ungefär en månad senare.

Anna Nordfjäll är upprörd över hur inte minst de palestinska kvinnorna drabbas.

– Kvinnor nekas vård vid födande, trots att det bryter mot Genèvekonventionen om att havande kvinnor och mödrar till små barn ska ha ett särskilt skydd. Det här har lett till att antalet hemförlossningar de två senaste åren ökat från tio till 30 procent och att antalet dödfödda fördubblats sedan hösten 2000.

När jag var där fanns det dessutom elva dokumenterade fall av födslar i militärspärrar, berättar hon.

Hälso- och sjukvården hindras också på annat sätt:

– På UNRWA:s kontor i Jerusalem berättade man om när en FN-märkt lastbil skulle köra en stor last med medicin och sjukvårdsmaterial till Västbanken. Lastbilen stoppades i en vägspärr. Militären lastade ur allt och öppnade varenda låda och kartong och tömde innehållet på marken, berättar Ingrid Frisk, Vårdförbundets ordförande i Stockholm.

Det som har väckt kanske mest protester är anfallen mot Röda korsets och Röda halvmånens (den arabiska motsvarigheten till Röda korset) ambulanser. I mitten av mars fanns det uppgifter om 165 attacker mot ambulanser och att elva läkare, sjuksköterskor och ambulansförare dödats.

– När jag var där berättade norrmannen och Röda kors-representanten Ola Skuterud om hur en ambulans blivit granatbeskjuten, trots att den fått tillstånd till fri passering av högre israeliska militärer. Han sa också att israelerna hindrade andra att ta sig fram till ambulansen för att hjälpa en läkare som satt fast i den. Läkaren dog efter en timme, berättar Ingrid Frisk.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan, eu samt en rad andra stater och organisationer har protesterat mot attackerna. Israels motivering är att ambulanserna fraktar terrorister och vapen, men enligt Röda korset har Israel, trots uppmaningar, inte kunnat lämna ett enda bevis för detta.

Påverkar folkhälsan
De vårdförbundsmedlemmar som nu varit i området är skakade över vad de sett och hört. Ingrid Frisk redogör till exempel för hur ett möte i några fackförbundslokaler i Ramallah fick avbrytas innan det ens börjat sedan en israelisk bomb exploderat ett par kvarter därifrån, nära en skola.

Det som hänt och händer har självklart betydelse för befolkningens hälsa, nu och i framtiden.

– Anemierna bland kvinnor har ökat på grund av felnäring eller undernäring. Det har lett till blödningar och infektioner. Tillsammans med den försämrade vården innebär det fler havandeskapsförgiftningar och fler kramper och i förlängningen att fler barn dör, säger Anna Nordfjäll.

– Antalet dödfödda har också fördubblats sedan hösten 2000, tillägger hon.

En tickande bomb
– FN-personal kallar hälsosituationen en tickande bomb. Fram till hösten 2000 fanns ett fungerande vaccinationsprogram för barn upp till tre år och uppföljning för skolbarn. Det gällde stelkramp, difteri, kolera, mässling-påssjuka-röda hund, tbc och polio. I dag fungerar det inte. Oron är stor för framtida epidemier, berättar Åsa Andersson.

– I Gaza har det blivit omöjligt att få PAD-prover analyserade eftersom det inte går att skicka dem till Jerusalem. Man kan inte heller som tidigare skicka svårt sjuka, bland annat cancerfall, till Israel, eftersom de inte kommer fram. De kan inte heller sändas till Egypten, eftersom det kostar för mycket, säger Ingrid Frisk.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida