Assistent – nej tack!

Många är de gånger då man får bekräftelse på att världen fortfarande styrs av ett manligt normsystem, och att detta särskilt märks när det gäller synen på oss som arbetar inom kvinnodominerande yrken, något som även påverkar våra möjligheter till inflytande, våra positioner i yrkeslivet och i slutändan hur vi lönesätts.

När det gäller sjuksköterskeyrket finns det tyvärr fortfarande en djupt rotad föreställning i samhället att det är ett assistentyrke, att sjuksköterskan finns där för att hjälpa och assistera läkaren i dennes arbete. Därför är det viktigt för oss att visa att det handlar om olika kompetenser inom vården, om ett teamarbete där alla har en nyckelroll för att göra ett så bra jobb som möjligt så att vi kan utveckla vården för den enskilde individen. Det är först när vi använder våra olika kunskaper och erfarenheter, och tar vara på dem, som vi också har möjlighet att förbättra hälso- och sjukvården. 

Nyligen läste jag en artikel i Aftonbladet som gjorde mig både häpen och irriterad. På tidningens så kallade kvinnosida kan man läsa om ett nytt förslag från Lärarnas riksförbunds ordförande Metta Fjelkner. Hon föreslår att skolan bör ha sjukvården som förebild, och att läraren ska ses som en specialist med assistenter omkring sig. »Läkarna har sjuksköterskor som hjälper dem. Samma arbetssätt skulle kunna fungera i skolan«, säger Metta Fjelkner i artikeln. Rubriken är:

»Syster, ge mig pekpinne och krita«.

Jag blir så trött på att läsa sånt här, och jag tycker att det är särskilt beklämmande att en kvinnlig förbundsordförande har den här synen på sjuksköterskor som en passopp till läkaren. Dessutom är Fjelkner fel ute, lärarna behöver ingen som passar upp på dem. Det är bättre om de lär sig mer om hur barnen i skolan kan tillgodogöra sig undervisningen, om olika slags pedagogik och undervisningsmetoder som ökar alla barns möjligheter till inlärning och därmed deras förutsättningar att lyckas bra i livet.

Hur som helst är Metta Fjelkner dessvärre inte ensam om sin föreställning om vad sjuksköterskeyrket innebär. Det är en spridd bild som bara vi själva kan ändra på. Förr styrdes hälso- och sjukvården av en normbildning som gick ut på att det egentligen räckte med läkarnas kunskap för att klara vården. Men i takt med att vården utvecklades växte behovet av fler kompetenser. Men normbildningen fortsatte under lång tid att utgå från de manliga läkarna, något som till viss del lever kvar än i dag. För Vårdförbundet är jämställdhet en högaktuell fråga. Hur påverkar samhällets manliga normsystem oss i våra liv och våra förutsättningar i vardagen och i yrkeslivet? Hur påverkar det vår bild av oss själva?

Inför kongressen i maj nästa år håller vi på att ta fram en programförklaring om hur Vårdförbundet ser på jämställdhet. Materialet Allt att vinna. Om den avgörande jämställdheten är också tänkt att fungera som ett kunskapsmaterial för er som arbetar i vårdens vardag. Som ett stöd för att öka medvetenheten om de bakomliggande orsakerna till att vi har den uppdelning i manligt och kvinnligt som vi har i samhället i dag. Men det handlar inte bara om att kvinnor ska förändra sina roller och öka sina möjligheter, utan det handlar lika mycket om männen, till exempel om deras rätt till mer tid tillsammans med sina barn.

Vi i Vårdförbundet tror att om vi själva blir medvetna om de genussystem som omedvetet påverkar oss så blir vi också bättre förberedda och rustade för att göra självständiga val i våra liv. Så länge vi inte är medvetna om dessa mönster så blir vi också offer för dem, de påverkar våra möjligheter att utvecklas i yrket, de påverkar våra positioner i yrkeslivet och även i vardagen. Med ökad kunskap kan vi hitta argument och agera i olika situationer och kringgå de invanda mönster som annars skulle styra oss åt andra håll.

För att förändra något måste man ofta börja med sig själv. I alla sammanhang måste vi själva på olika sätt visa och vara tydliga med att våra yrken innebär ett självständigt yrkesansvar, en grundläggande avancerad kunskap och flerårig högskoleutbildning. Inom våra yrkesområden bidrar också forskningen till att göra vår specifika kunskap synlig. Den belägger vad vår kunskap och erfarenhet betyder för dem som vi vårdar. Och det vill inte säga lite.