Att få bestämma på lika villkor – Ann Gardulf har fört in omvårdnaden i ledningen

I Sverige finns bara bara en handfull sjuksköterskor högst upp i sjukvårdshierarkin. Hindren är flera: Läkarna släpper inte ifrån sig makten, sjuksköterskorna har svårt att ta för sig och arbetsgivaren tar inte sitt ansvar för ledarskapet.

Energi och målmedvetenhet krävs för den sjuksköterska som blir omvårdnadsansvarig i sjukhusledningen. Ann Gardulf på Huddinge sjukhus är besjälad av sitt uppdrag och arbetar 70 timmar i veckan.

När Ann Gardulf berättar om sin karriär blir man nästan matt. Färdig sjuksköterska 1982, arbetade på akutmottagning, som distriktsjuksköterska, på BVC och inom skolhälsovården. Började som chefsjuksköterska på immunbristenheten på Huddinge sjukhus 1987 och bildade samma år en vårdutvecklingsgrupp tillsammans med forskningsintresserade kolleger. Började arbeta halvtid med vårdutvecklingsfrågor på sjukhusets utbildningsenhet 1989, för att strax därefter få ett förordnande som omvårdnadssakkunnig på halvtid.

Hon ingick i sjukhusledningen under åren 1990 till 1994 och fortsatte samtidigt att arbeta kliniskt som sjuksköterska på immunbristenheten. Disputerade i december 1994 och arbetade under tiden heltid som sjuksköterska fram till sommaren 1995. Då fattades ett beslut om att inrätta en vårdutvecklingsenhet på Huddinge sjukhus. Tjänsten som vårdutvecklingschef utannonserades, många sökte, Ann Gardulf fick den.

Började från början
Energisk är ett av epiteten man vill sätta på henne. Energisk och brinnande av engagemang för sitt yrke. ”Det är så roligt”, säger hon med eftertryck. Förmodligen har hon behövt all energi i uppbyggnaden av den nya vårdutvecklingsenheten. Hon fick förmånen, för hon ser det som en sådan, att verkligen börja från början. Lokaler och personalbemanning. Allt har Ann Gardulf varit med och ordnat själv. Hierarkiskt befinner hon sig under sjukhusdirektören, utan någon verksamhetschef eller chefläkare emellan, och under sig på vårdutvecklingsenheten har hon två sekreterare, tre vårdutvecklingsledare, en samordnare av klinisk vårdutbildning och ett antal projektanställda.

Ann Gardulf har suttit med i sjukhusets stab sedan i somras. Då fick Huddinge sjukhus en ny sjukhusdirektör. En före detta chefläkare som kände till hennes kompetens och som anser att sjuksköterskornas omvårdnadskunskap måste tas till vara i ledningen. Ann Gardulf har stort förtroende för honom. Hon säger att det gäller att få sanktion för sina idéer i ledningsgruppen, liksom att önskemålen om vad som ska göras bör komma underifrån. Hon ser sig som en brygga mellan ”fotfolket” och ledningen.

Stöder sjuksköterskor
– Vi fokuserar mycket på sjuksköterskegruppen. Det är den största yrkesgruppen i vården och de har av tradition inte haft tillgång till stöd, säger Ann Gardulf om arbetet på vårdutvecklingsenheten. Men hon understryker också att de även samarbetar med klinikchefer, arbetsterapeuter och sjukgymnaster.

Kompetensen på enheten är bred: forskning, handledning, administration, ekonomi och marknadsföring är några exempel på personalens kunskapsområden. En titt i årsberättelsen för 1996 berättar att vårdutvecklingsenheten har arbetat med klinisk vårdutveckling, kvalitetsarbete med inriktning mot omvårdnad, vårdorganisation, klinisk utbildning av vårdstudenter och vårdforskning. Inom dessa områden har man tagit fram en omvårdnadspolicy för sjukhuset, skapat gemensamma riktlinjer för omvårdnadsdokumentation och tagit fram en enkät för att mäta patienternas tillfredsställelse med vården. Och mycket, mycket mer.

Ann Gardulf visar verksamhetsmålen för 1997. De är inte mindre ambitiösa än de för året som gick.

– Det är oerhört viktigt att sätta upp konkreta mål och att veta vad man vill uppnå, säger hon.

Hon tycker att påståendet om att omvårdnad inte går att mäta är en myt.

– Den går visst att mäta. Det är dags för oss sjuksköterskor att kliva fram och visa vad vi gör och vad det innebär för patienterna.

Till energisk kan man lägga epitetet målmedveten.

Ann Gardulf håller inte med om att det är svårt att driva omvårdnadsfrågor, men säger samtidigt att om politikerna insåg att den största kostnaden för vården är omvårdnadskostnader skulle varje stort sjukhus i Sverige ha en vårdutvecklingsenhet med disputerade sjuksköterskor som chefer. Det skulle löna sig.

Ann Gardulf är närmast besjälad av sitt arbete och har en arbetsvecka på 70 till 75 timmar i veckan. Hon har kommit långt i karriären, vilket innebär att hon har stött på hinder för sitt vårdutvecklingsarbete. Eftersom bara en av sex divisionschefer i ledningsgruppen har omvårdnadskompetens är organisationen för att driva vårdutvecklingsfrågorna inte tillräckligt bra, påpekar hon.

”Hon med omvårdnaden”
– Jag är den enda sjuksköterskan i ledningsgruppen och då är det inte konstigt att omvårdnadsfrågorna inte lyfts fram. Jag känner ett stort ansvar för att föra in det perspektivet och ibland känns det som om de andra tänker: ”Där är hon igen – hon som bara pratar om omvårdnad”.

Ann Gardulf ser att sjuksköterskor har problem med att utveckla sin kompetens och att få utöva sitt yrke fullt ut. Hon tycker att det råder otydligheter mellan läkare och sjuksköterskor och att de inte sätter sig in i varandras situation tillräckligt bra. Det ställs mycket stora krav på de sjuksköterskor som vill driva vårdutvecklingsfrågor, säger hon. Men viktigare än maktkampen mellan sjuksköterskor och läkare är kampen för patientens bästa. För det som alltid varit drivkraften i Ann Gardulfs arbete är en uppriktig önskan om att förbättra vården för patienterna.