Att riva i reviren

10 januari 2000

I det sista numret för 1999 presenterade Vårdfacket familjeläkarsystemet i Västmanland. Kanske inte så som det brukar presenteras – som ett av de bästa förslagen till hur primärvården ska organiseras framöver – utan sett från medarbetarnas perspektiv. De medarbetare som inte är läkare, vill säga.

Västmanlands familjeläkare är ett exempel på de motsättningar över revirgränser som sjukvården är så full av. Det handlar om sluten vård kontra öppen vård, läkare kontra sjuksköterskor (kontra andra yrkesgrupper i vården), landsting kontra kommuner. För att nu bara nämna de viktigaste. Det finns många revirgränser i svensk sjukvård, och de är både gamla och starka.

Reviren är naturligtvis i en mening ett uttryck för olika intressens behov av att slå vakt om det som gynnar dem själva. Men revirstriderna kan faktiskt också sägas handla om olika vårdideologier. Som i sin tur, för att kunna förverkligas, fordrar att man organiserar vården på olika sätt.

Strax före jul hade Sjukvårdssverige samlats till konferens. Det var socialminister Lars Engqvist som bjöd in. Han ville, tillsammans med Landstingsförbundets ordförande Lars Isaksson och Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu, diskutera framtidens sjukvård, med fokus på primärvårdens roll.

Socialministern hade själv anslagit tonen: det är patientens behov som ska sättas i centrum. För det fordras en dialog över yrkes-, organisations- och verksamhetsgränserna.

Men en sak är säker: det kommer att ta tid att riva upp revirgränserna (och riva ner hierarkierna). För det var inte bara en läkare (sjuksköterska, arbetsterapeut) som ställde sig upp i Norra Latins aula i Stockholm den där fredagseftermiddagen och förklarade att visst skulle patienten sättas i centrum, men det var han som läkare (hon som sjuksköterska, logoped, arbetsterapeut) som var bäst skickad att tolka vad patienten vill och behöver.

Men det fanns förstås de som tyckte annorlunda. Vårdförbundets vice ordförande Margareta Albinsson menade att man inte ska fokusera på den egna yrkesgruppen. Genom att sätta patienten i centrum definierar man vad primärvården ska vara till för, och formar organisationen efter det.

Också andra försökte se problemen i vården med andra ögon. En var Marianne Olsson. Hon är varken läkare, sjuksköterska, undersköterska eller något annat inom hälso- och sjukvård, utan socialchef i Ale kommun vid stranden av Göta älv, och hon beskrev de försök till samverkan som kommunerna i Kungälvs sjukhus omland bedriver.

»Vi ställde de ambitiösa programmen i hyllan och ägnade oss åt att studera (och förskräckas!) över de verkliga exempel vi hade på bristande samverkan mellan yrkesgrupper och över förvaltningsgränser. Det handlade mycket om att ändra i ledarstil och att ge tid till reflektion. För från början är alla arga över att ingen annan lyssnar på  dem – men de är själva dåliga på att lyssna på andra.«

Ett par konkreta förslag till nyordningar kom också från paneldeltagarna Lars Isaksson och Ilmar Reepalu:

Lars Isaksson framförde idén, med hänvisning till bristen på distriktsläkare, att landstingen skulle få tillstånd att dra igång ett försök där erfarna och välutbildade sjuksköterskor skulle få överta en del läkaruppgifter. Som exempel nämnde han att sjuksköterskorna skulle kunna vara patienternas första kontakt i vården och avgöra vart de sedan skulle gå med sina besvär.

Ilmar Reepalu önskade sig, med tanke på den stora kritik som riktats mot läkartillgången i den kommunala sjukvården, att kommunerna skulle få rätt att anställa läkare.

Lars Isakssons idé är intressant. Men med den motivering han ger måste man fråga sig: är det sjuksköterskornas kompetens eller är det bristen på läkare som är avgörande? Och vad händer då om läkarbristen upphör?

Till sist kan man inte låta bli att fundera över hur cementerade hierarkierna är (eller åtminstone synes vara). När vårdcentralen i Västerhaninge mellan Stockholm och Nynäshamn blev kooperativet Akka för snart ett decennium sedan var undersköterskan Sara Söderberg en av de drivande, för att nu inte säga den mest drivande i den
processen. På seminariet berättade hon om »sitt« kooperativ. När lagen ändrades så att andra än läkare kunde bli verksamhetschefer blev hon det på Akka. Men nyligen gick Sara Söderberg i pension, och vem blev då verksamhetschef? En av
distriktsläkarna.

Så hårt sitter traditionerna i svensk sjukvård. Arbetet med att förändra den kommer att bli långt och mödosamt. n

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida