Att våga sticka ut hakan
Ett nytt år och snart ett nytt årtusende. Vi står inför en tid då vården kommer att ställas inför enorma utmaningar, som rymmer både möjligheter och hot. När Vårdförbundet 2007 antogs av kongressen diskuterade vi vår syn på hur vården ska finansieras, produceras och styras. Detta var även ämne för en debattartikel i Dagens Nyheter, som väckte stort eko i medierna med över hundra klipp och inslag. Ett eko som bildade finalen på 1997.
Det gav mig, och också andra förtroendevalda, många tillfällen att lyfta fram grundbultarna i vår grundsyn – offentlig finansiering och demokratisk styrning av vården. Vi är helt överens om att vården aldrig ska finansieras genom privata försäkringar, eftersom allas lika rätt till god vård då förvandlas till den penningstarkes rätt. Men offentlig finansiering kan förutom skatter också vara en offentligt finansierad försäkring, som till exempel sjukförsäkringen.
En annan viktig punkt är att politikerna bör ägna sig mer åt att formulera och följa upp mål för vården och fördela resurserna, och mindre åt detaljstyrning. I dag har de en dubbel roll som företrädare dels för befolkningen, dels för enskilda vårdenheter. Detta gör det svårare att fördela de gemensamma resurserna rättvist, och inte till den som skriker högst.
Politikernas huvuduppgift borde i stället vara att bestämma vilken vård människor ska få och vilken kvalitet den ska ha. Denna vård skulle kunna utföras av olika producenter. I offentlig regi, av landstingsägda bolag, av personalkooperativ eller stiftelser, av enskilda entreprenörer eller vårdbolag. Vilka som får uppdragen avgörs av kunniga politiker, som kan bedöma vem som kan uppfylla kvalitetskraven.
Hur själva uppdraget utförs kan politikerna tryggt lämna till vårdens professioner, vars kompetens just är att hitta de bästa lösningarna. Den kunskapen, som till exempel att bestämma vilken typ av hjärtklaffar ett sjukhus ska köpa in, har inte politiker.
Med visionens ord efterlyser vi därför mångfald i vården, det vill säga att vård kan ”produceras i olika former och med olika vårdgivare”. Det skulle ge patienter större valfrihet och även utrymme för de av oss som vill starta egen verksamhet. Jag tror också att nya vårdproducenter kan fungera som inspiratörer för offentligt driven vård.
Vården ska vara samhällets ansvar, antingen den utförs på kommunens sjukhem eller på det stiftelsedrivna vårdhemmet. Därom finns ingen tvekan. Tyvärr gick det att tolka den aktuella debattartikeln annorlunda, och sällskapet uppfattades som en ohelig allians. Förutom nästan alla yrkesförbund i vården deltog även företrädare för industrin och privata vårdbolag. Det var ett sätt att få en ny vinkling på en diskussion som i själva verket förts länge
– även i Landstingsförbundet: Att bryta produktionsmonopolet.
Att skriva under en sån artikel är att sticka ut hakan. Texten blir delvis en kompromiss, och man råder inte över rubrik och ingress. Den som sticker ut hakan riskerar förstås att åka på smällar. Men det för också med sig uppmärksamhet och ett ökat intresse från omvärlden.
Vad man än tycker om ursprunget till debatten så har viktiga frågor kommit upp på bordet. På mig och på oss alla ankommer nu att se till att de hamnar rätt. Allas rätt till god vård kräver solidarisk finansiering, stark politisk styrning och noggrann uppföljning. Men vi måste våga pröva nya lösningar och få in fler vårdgivare, som kan ge vården nya kunskaper. Detta är inget systemskifte, utan en nödvändig utveckling av en gemensam angelägenhet, som ska förbli gemensam. Jag accepterar varken att marknadskrafter ska styra eller plånboken avgöra vilken vård du ska få.
Svensk vård står inför ett vägskäl. Utmaningarna växer samtidigt som intresset för vårdutbildningarna sjunker. Arbetsglädjen får stryka på foten för en allt större press på de anställda. För att ändra denna negativa spiral måste fokus vridas från besparingsmål till vårdens innehåll. Att utbilda sig till sjuksköterska, biomedicinsk analytiker eller barnmorska måste ses som en satsning på ett framtidsyrke. Vi som är verksamma i vården måste våga ifrågasätta givna lösningar, skapa debatt och ta initiativ till förändringar. Förändringar som gynnar både patienterna och oss själva.