Avskyr schabloner

Sjuksköterskan Anna Katschenka var utbildad i att ta hand om sjuka och svaga, men deltog under nazitiden i medicinska experiment och mord på barn. Steve Sem-Sandberg ville veta hur hon tänkte.?

När verkligheten är motsägelsefull och förövarna inte motsvarar den förväntade bilden krävs något mer för att förstå. En roman till exempel.

?I De utvalda, Steve Sem-Sandbergs senaste bok, skildras personalen och de intagna på mentalsjukhuset Steinhof i Wien under andra världskriget. Majoriteten av patienterna flyttades till anstalten Hartheim där de senare dödades. Innanför sjukhusets murar upprättades uppfostringsanstalten Spiegelgrund. Dit skickades barn som var föräldralösa, handikappade eller ”rasmässigt vanartade”. Två av klinikens paviljonger, 15 och 17, ingick i det så kallade eutanasiprogrammet. Barnen skulle korrigeras, och om det inte lyckades, kunde de lika gärna få dö. Att skriva om vad som pågick på sjukhuset under andra världskriget kändes väldigt viktigt, säger författaren.?

— Jag vill komma så nära in på själva livet, där absoluta val ställs. Även under ett krig upprätthålls ett sken av normalitet, trots att alla är utlämnade till omständigheter de inte kan rå över.

??Det är en förkyld Steve Sem-Sandberg som slår sig ner på Güntherska konditoriet vid Fyrisåns strand i Uppsala. Miljöombytet, från hemmet i Wien via en vecka i Italien, är troligtvis den bidragande orsaken. Örtte och en klunk sirap från hälsokosten lindrar tillfälligt besvären.?

Annars är det inte viruspartiklar som triggar i gång immunförsvaret hos den Augustprisbelönade författaren. Det är snarare individens behov av förenklingar som utlöser nästintill fysiska reaktioner.

?— Jag är allergisk mot alla former av generaliseringar och i mitt författarskap vill jag försöka förstå varför människor handlar som de gör. ?

Det handlar inte om att rättfärdiga onda handlingar, utan om behovet av att se saker från flera håll.??

— Det är lätt att 75 år efter andra världskriget stå och peka finger. ??

Det var när han befann sig i Wien under slut­fasen av arbetet med sin Augustprisbelönade De fattiga i Lodz som han hörde talas om Spiegelgrund första gången. En historia som sporrade till ytterligare efterforskningar och ännu en roman om Europa under andra världskriget. Inför denna bok läste han tusentals patientjournaler, domstolsprotokoll och förundersökningshandlingar. Steve Sem-Sandberg understryker dock att han inte är historiker och gör inga anspråk på sanningen. ?

— En roman är främst ett verktyg för förståelse av människor. Det handlar i första hand om empati.

??En av de två huvudpersonerna, den intagna ”tattarpojken” Adrian Ziegler, är baserad på flera av de unga patienternas öden. Sjukskötersk­an Anna Katschenka däremot fanns i verkligheten. De skildras utan vare sig omskrivningar eller förmildrande omständigheter. ?

Anna Katschenka kom till kliniken 1941 via doktor Erwin Jekelius. Anna var inte själv medlem i det nazistiska partiet, utan hade växt upp i ett socialdemokratiskt hem. Pappan förlorade sitt arbete på grund av sina politiska åsikter och hon blev den som fick försörja familjen.?

— Hon var fostrad och utbildad till total lojalitetsplikt och saknade därmed beredskap för att säga nej. Det fråntar henne naturligtvis inte det moraliska ansvaret för vad hon gjorde med barnen, men bidrar kanske till en sorts förklaring, säger Steve Sem-Sandberg.

??I början reagerar Anna starkt på de plågsamma behandlingarna och de höga doser läkemedel som barnen utsätts för. Skuldkänslorna förföljer henne men hon fogar sig när doktor Jekelius påminner henne om det uppdrag de fått av Hitler. Dessutom utnyttjar nazisterna personalens tystnadsplikt för att dölja vad som egentligen pågår bakom mentalsjukhusets höga mur. I det hierar­kiska system som fanns avgjordes graden av duktighet av hur följsam individen var till reglerna, menar Steve Sem-Sandberg. Anna ansågs vara en mycket flitig sjuksköterska och uppskattades för att hon utförde sina uppgifter utan protester.?

— Jag har funderat mycket på vid vilken tidpunkt hon inser att hennes arbete inte består av att vårda barnen. I det läget måste hon ha tänkt väldigt mycket. I stället för att protestera kapslar hon in sig själv, vilket är mycket vanligare än man tror.

?Vid krigets slut ställs Anna Katschenka inför domstol och döms till åtta års fängelse.

?— Vad dömdes hon egentligen för? Var det hennes obrottsliga lojalitet med nazisterna eller var det för de dödliga doser läkemedel hon delade ut till barnen??

Efter avtjänat straff kunde Anna börja arbeta på en privat barnklinik. Hon avled1966, då hon var 61 år gammal.