Bara Holland är sämre
Trots att nio av tio säger att de är positiva till organdonationer så är vi näst sämst i världen när det gäller att gå från ord till handling. Bara Holland har lägre antal donatorer per miljon invånare än Sverige. Uppgiften är skrämmande.
Om någon av er missade artiklarna om organdonation i förra numret av Vårdfacket så rekommenderar jag er att leta rätt på tidningen och ägna dem en stund.
Själv fick jag mig en rejäl tankeställare både av Wiveca Etemads och Ann Gonzáles påpekande om att man måste vara beredd att ge om man förväntar sig att få ta emot och av Annika Wolfbrandts eftertänksamma ord om att det är en »oerhörd gåva att kunna ge bort«.
Jag tillhör den skara medborgare som hittills inte vetat på vilket ben jag ska stå. Färgad av den etiska debatt som fördes kring vården av organ i samband med framtagningen av ett nytt dödsbegrepp för dryga decenniet sedan har jag hittills mest sett problem. Vägen från livräddande insatser till att vårda organ var då, med den tidens tekniska och medicinska begränsningar, svårare att gå. Då fanns det en rädsla att sjukvården mer skulle se mig som donator än som patient och inte ge mig tillräcklig vård.
Skräckvisionen med sjukhusavdelningar fulla av respiratoranslutna patienter väntande på lämpliga mottagare var stark. Men mycket har hänt sedan dess.
Med kunskap om utvecklingen, både när det gäller transplantationerna och sättet vi vårdar på, så är min slutsats en annan i dag. Jag är klar över vad jag vill och tänker inte utsätta min familj för den press det innebär att tvingas bestämma sig akut. Men vi måste göra fler medvetna om vad en organdonation innebär och i det arbetet ser jag precis som Annika Wolfbrandt att vårdpersonalen kan spela en viktig roll.
Men det kräver att man får tid att ta hand om de anhöriga på ett bra sätt. Med den kunskap och de resurser vi har är det inte rimligt att vi i Sverige ska vara näst sämst i världen med långa köer av väntande. Vårdpersonalens medverkan behövs om socialministern ska lyckas i sin ambition att göra det enklare för oss att ta ställning i donationsfrågan.
Jag vill passa på att påminna om att donationsfrågan finns med på förbundets Vårdstämma i Stockholm i maj; dels som en del av ett seminarium om etik, dels som eget symposium.
Till sist några ord med anledning av medlemsundersökningen som vi nu redovisar till fullo. Som jag nämnde redan i min förra spalt, så finns det en del vi måste bli bättre på. Dessbättre är förändringsarbetet redan i gång.
En del förbättringar har vi redan kunnat se. Våra ansträngningar att bli öppnare och mer tillgängliga ger resultat. Det visade inte minst den stora respons vi fick på det medlemsutskick vi gjorde om inbetalda fackavgifter och en vädjan om rätt personuppgifter.
Det fullkomligt drällde in samtal på vår 020-
linje, och meddelanden via vår webbsida och elektroniska postlåda. Att Vårdförbundets medlemmar i stor omfattning är ägare av datorer det visste vi. Men den anstormning som vi mötte med anledning av detta medlemsbrev överträffade våra förväntningar. Det visar, tycker jag, att kunskapen om våra nyetablerade kanaler börjar få god spridning.
Under några få dagar hann vi prata med fler medlemmar än vi annars gör under flera veckor. Den snabba insatsen bör ha gett oss god reklam, och vad bättre är: det kommer mera.
Vårdfacket etablerar sig snart på Internet. Det ökar nyhetsflödet och ger nytt utrymme för diskussion. Senare i höst byter vi samtliga växlar på våra lokalkontor. Samtidigt uppgraderar vi den vi har på vårt centrala kansli. Också det kommet att bidra till en bättre service och en bättre kommunikation för Vårdförbundets medlemmar.