Barnen blir snart vuxna
Syster Sune såg bekymrat på mig och alla mina skrubbsår: »Och hur kan det här ha gått till?« I min 12-åriga värld kändes det inte konstigt att berätta om hur jag fallit handlöst i marken under brännbollsspelet, för att jag var tvungen att hålla fast en jacka med båda händerna. Inte var det särskilt smart att springa med en jacka löst hängande över axlarna. Men jackan var utlånad av en snygg kille i klassen. Det var så killarna trevande började uppvakta tjejerna i den åldern.
Jag minns hur syster Sune såg lite roat på mig sedan vid varje besök, utan att jag riktigt förstod varför. Det krävdes många besök med omläggningar innan de infekterade såren hade läkt.
Vi har alla minnen från skoltiden av mötet med skolsyster. I vår lilla skola på landet hette han syster Sune och var den som undersökte, gav vaccinationer och plåstrade om. Det var i grundskolans barndom. Skolan hade i folkhemmet också en handfast hälsofostrande roll där barnen var fjortonde dag fick ägna en gymnastiktimme åt bastu och tvagning. Alla hade ännu inte tillgång till badrum i hemmen.
Hälsoundersökningarna andades också folkhem, där minnet av tbc och polio fortfarande var färskt.
Hur den tiden skiljer sig från vår nutid är inte så enkelt att fånga i ord. Det är lätt gjort att hamna i en idyllisering av 60-talet med kollektiv framtidstro, reformer och trygghet. Naturligtvis fanns även då barn som levde i torftiga och utsatta miljöer.
Men utan att ge sig in på några djupare resonemang kan man inte minst i sjukskrivningstalen och i den ökade psykiska ohälsan se att dagens skola verkar i en på många sätt annorlunda tid.
En dryg vecka före valet presenterades siffror som borde ha fått samtliga partiledare att känna kalla kårar längs ryggraden. I en undersökning bland skolhälsovårdspersonal svarade över 90 procent att elevernas psykiska hälsa har försämrats de senaste tio åren. På samma sätt svarade nästan samtliga att de sett stress, koncentrationssvårigheter, nedstämdhet och värk öka bland barnen.
Den kusliga kopplingen till en av de största valfrågorna var självklar. Politikerna, som försöker hitta lösningar på att få ner de enorma kostnaderna för långtidssjukskrivningarna i samhället, borde ha sett sambandet. Det räcker inte att sätta in åtgärder för rehabilitering av de långtidssjukskrivna vuxna och tro att problemet därmed löses. Det kommer en ung generation som redan visar samma symtom som de som har varit yrkesverksamma i många år. Problemet (och kostnaderna!) riskerar att permanentas genom generationer.
Barnombudsmannen, BO, tillsammans med Vårdförbundet, Sveriges Psykologförbund och Akademikerförbundet ssr, stod bakom undersökningen där 323 skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer gav sin syn på skolhälsovården (läs mer om undersökningen på sidan 24).
I slutsatserna från undersökningen skriver BO tillsammans med yrkesgruppernas fackförbund att situationen är alarmerande. De kräver att riksdag och regering skapar en nationell folkhälsoplan för barns och ungdomars hälsa.
Om man har perspektivet att elevernas ohälsa har samband med den totala ohälsan i samhället, får också skolhälsopersonalen en nyckelroll när det gäller att arbeta förebyggande. Den aspekten tappades bort när neddragningarna i skolan gjordes under 90-talet. Nu har de flesta skolsköterskor och övrig personal allt för många elever att ta ansvar för. Det har lett till dagliga svårigheter att prioritera mellan hälsoundersökningar, akuta insatser och det pedagogiska, förebyggande arbetet.
Arbetet är också ensamt. Nio av tio skolsköterskor arbetar ensamma. Många uppger att de skulle vilja arbeta i team. De som redan ingår i ett teamarbete säger sig vara mer nöjda än de som arbetar ensamma.
Första steget måste alltså vara att öka resurserna till skolhälsovården och integrera den i skolans övriga arbete på ett bättre sätt. I ett nästa steg kan perspektivet vidgas till samhället och till den övriga vården.
I Vårdförbundets vårdpolitiska idé som presenterades i våras, är skolhälsovården en del av närvården, där också allmänläkare, distriktssköterskor, hälsoupplysning, viss specialistvård och kanske också företagshälsovård ingår. I en sådan lösning kan skolhälsovårdspersonalen få fler professionella kontakter och mer fortbildning, något som många uppger att de saknar i dag, enligt undersökningen.
Som en integrerad del i närvården kan skolhälsovården få en självklar och tydlig roll i den satsning på det långsiktiga förebyggande hälsoarbetet som dagens ohälsotal kräver.