Barnmorskan – en förankrad följeslagare

Lundgren I & Dahlberg K. »Midwives' experience of the encounter with women and their pain during childbirth.« Midwifery 2002; 18:155-164.

Ett mål för förlossningsvården är att erbjuda en medicinskt säker vård samtidigt som kvinnan får en så positiv upplevelse som möjligt. Enligt de födande kvinnorna är stöd under förlossningen en av de allra viktigaste faktorerna för att uppnå en positiv förlossningsupplevelse. Ett antal studier som fokuserat på kvinnors upplevelser visar att mötet mellan barnmorskan och kvinnan är centralt. Barnmorskans stöd kan också påverka kvinnans smärtupplevelse i positiv riktning. Däremot finns det inte så mycket forskning som beskriver barnmorskors upplevelser av mötet med den födande kvinnan.

Syfte: Att beskriva barnmorskors upplevelser av mötet med den födande kvinnan och hennes förlossningssmärta.

Metod: Nio erfarna förlossningsbarnmorskor med 12-28 års yrkeserfarenhet intervjuades. De arbetade på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och på Karolinska sjukhuset i Solna utanför Stockholm. Intervjuerna spelades in på band och analyserades enligt fenomenologisk metod.

Resultat: Barnmorskans förhållningssätt till den födande kvinnan och hennes smärta kan beskrivas som en strävan efter att vara en förankrad följeslagare. Att vara följeslagare innebär att vara tillgänglig, att lyssna till kvinnan och att se hennes situation som speglar sig i kroppen samt att dela ansvaret för förlossningen. Att vara förankrad innebär att respektera såväl kvinnans gränser som de professionella gränserna. Att respektera kvinnans gränser innebär att barnmorskan har ett ansvar att hjälpa kvinnan att inte passera gränsen för sin förmåga och att förhindra att förlossningssmärtan blir övermäktig. Detta kan ske genom att barnmorskan blir ännu tydligare i sin kommunikation med kvinnan, att de har ögonkontakt och att barnmorskan på olika sätt försöker bryta tillståndet.

Att respektera de professionella gränserna innebär också att stödja kvinnan att se det naturliga förlossningsförloppet men även att se gränserna till den komplicerade förlossningen.

Slutsats: Att vara en förankrad följeslagare innebär för barnmorskan att genom förlossningsprocessen både följa kvinnan och respektera hennes gränser när det gäller förmåga och smärthantering.

Konsten här är att barnmorskan ska uppmuntra kvinnan att vara närvarande i händelseförloppet, att följa med i förlossningsprocessen och lita till sin egen förmåga, samtidigt som hon ska inta en tydligare och mer bestämmande roll och hjälpa kvinnan att inte passera gränsen för sin förmåga. I mötet är därför kvinnans egen roll såsom ansvarig och delaktig viktiga. Hon måste också känna tillit till den egna förmågan och vilja föda.

KOMMENTAR: KYLLIKE CHRISTENSEN
Svenska kvinnor föder i genomsnitt knappt två barn. Cirka hälften av dessa är planerade och de allra flesta mycket välkomna. De födande kvinnorna är i dag välinformerade om födelseprocessen och har också stora förväntningar på såväl det medicinska omhändertagandet som på omvårdnaden. Den svenska förlossningsbarnmorskan träffar upp till fem födande kvinnor varje arbetspass. För henne är en födande kvinna med andra ord en del av arbetsrutinen.

Hur ser då mötet med den födande kvinnan ut ur barnmorskans perspektiv? Det är med glädje jag läser Ingela Lundgrens intervjustudie om hur nio barnmorskor beskriver sina möten med födande kvinnor och deras förlossningssmärta. Man får en känsla av att omvårdnadsperspektivet har samma dignitet för de intervjuade barnmorskorna som det medicinska.

Studiens resultat grundar sig emellertid på hur barnmorskorna i en intervju relaterar sina möten med födande kvinnor. Förmedlar dessa nio barnmorskor sina möten realistiskt eller speglar resultaten hur de vill att dessa möten ska se ut?

Hade resultaten blivit annorlunda om Ingela Lundgren i stället för att intervjua barnmorskorna hade observerat dem i en till flera vårdsituationer?
Oberoende av hur nära/fjärran den reella vårdhandlingen de intervjuade barnmorskornas berättelser är, har studien ett värde i sig.

Resultaten visar att de intervjuade barnmorskorna inte bara har integrerat omvårdnadsaspekter i sin barnmorskeprofession, utan att de också problematiserar och reflekterar kring sitt yrkesutövande.

Sin professionalism visar de också klart genom att sätta kvinnans intressen främst, men också genom att dra gränsen för hur långt de kan gå i sitt ansvarstagande för kvinnans upplevelse av förlossningen.

Tillåter då dagens hälso- och sjukvårdssystem, där en förlossningsbarnmorska ska assistera ett flertal födande kvinnor under ett och samma arbetspass, möten som det ovan beskrivna? Ja kanske, om arbetsledning och organisation ger barnmorskorna stöd och chans till den reflexion de behöver för professionell utveckling. Nej, om organisationen, på såväl makro- som mikronivå, endast mäter utfall i kvantiteter och negligerar kvaliteter.

För att förstå villkoren för ett optimalt vårdande efterlyser jag kompletterande studier som inte bara beskriver vårdandet utan också studerar dess villkor.

Kyllike Christensson
leg barnmorska, professor i vårdvetenskap
vid Mälardalens högskola