Betraktar gärna den mörka sidan

Hon har planterat om sig, säger psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl. Ett misshandlat barn från engelsk arbetarklass vars räddning blev att hon kunde åka skridskor. Av en slump hamnade hon i Sverige. Det kunde lika gärna ha blivit Ankara.

5 augusti 2004

”Jag har älskat att vara en åtråvärd kvinna«, säger Patricia Tudor-Sandahl och minns hur det första gången slog henne att hon blivit gammal.

– Vi hade bjudit hem goda vänner till landet och jag sprang upp till huset för att sätta på mig baddräkt. Jag var 56 år och såg min nakna kropp i en helfigursspegel – då såg jag plötsligt det som andra redan hade sett: en åldrande kvinna. Det förändrade mig, jag hade inte hängt med i mitt eget åldrande.

Insikten fick henne att skriva boken Den tredje åldern. Den handlar om smärtan att förlora det självklara. Det gör ont i själen att bli gammal, säger Patricia Tudor-Sandahl, som aldrig har väjt för de svåra känslorna.

Ser man inte det som är svårt så ser man inte det andra heller, har livet lärt henne. Att åldras innebär också att bli medveten om sin inre kraft.

Vi sitter hemma i hennes vackra lägenhet på Mariaberget på söder i Stockholm, med en bedövande utsikt över huvudstaden. Hon är en privilegierad kvinna som har möjlighet att växla mellan allt detta och ett hus på Österlen, dit hon åker när hon ska skriva. Fast det har varit annorlunda. Hon har planterat om sig, som hon uttrycker det.

Patricia Tudor-Sandahl är född och uppvuxen i England. Ett misshandlat barn från engelsk arbetarklass, berättar hon. En dam i bekantskapskretsen såg det utsatta barnet och bekostade hennes utbildning i en klosterskola.

– Mitt språk var »backstreet English«, där lärde jag mig »the Kings English«.

I sin ungdom var hon faktiskt skridskoprinsessa för en säsong. »Det som räddade mig var att åka skridskor«, säger hon om den tiden. Hon utbildade sig till lärare och kom till Sverige 1963, bland annat för att lära svenskarna det engelska språket via television.

– Det var en slump att det blev just Sverige. Jag hade två jobberbjudanden att välja på. Det andra var i Ankara. Men jag hade inte ett ruttet öre och hade inte råd med det kylskåp jag skulle behöva där. Jag tänker på det ibland – om jag i dag hade stått där iklädd slöja.

Det fick bli Stockholm, huvudstaden i ett land där kylskåp ingick i lägenhetens standardutrustning, och ändå knappast behövdes. Hon minns att hon kom mitt i sommaren, såg en ödslig stad och frågade sig: »Where are the people?«

I slutet av 60-talet tog Patricia Tudor-Sandahl en licentiatexamen i sociologi och några år senare doktorerade hon i pedagogik. En krånglig väg förde henne så småningom till en examen som legitimerad psykolog. 1968 började hon undervisa på Socialhögskolan där hon fick utlopp för sitt politiska engagemang. Allt som betydde något var kollektivet. Hon beskriver 70-talet som en »oerhört vital tid«.

Men nu är det 2004 och engagemanget handlar mer om andlighet och om att finna sitt inre jag. Kanske beror det till en del på att hon för några år sedan fick cancer och för ett tag trodde att hon skulle dö i sjukdomen. Hon har skrivit om det i en av sina böcker. Om döden som är så självklar, men som vi ändå inte talar om.

– När det går upp för en att livet är ändligt så betyder det något. En del kanske fattar det tidigt, andra först när kvällsbrisen kommer. När man väl förstår det måste man ställa sig frågan: Vad vill jag med mitt liv?

Patricia Tudor-Sandahl blev rädd för att ha tappat glöden och lusten för det hon gjorde. Boken om sjukdomstiden fick henne att hitta den igen. Det gav henne inspiration till ännu en bok, Ordet är ditt, och när den blev en framgång vågade hon ändra kurs i livet.

– Då tog jag steget och slutade att ta emot nya patienter. Jag har varit en hängiven psykoterapeut och startat utbildningar för blivande terapeuter
– det har varit mitt liv. Men jag insåg att en dimension till krävdes. Den andliga dimensionen har blivit allt viktigare.

Inför millennieskiftet frågade hon sin man om han ville åka med henne till ett kloster och tiga. Hon blev förvånad när han sa ja, men när hon ringde för att boka in dem förstod hon att idén inte var så ovanlig som hon hade trott. Den retreat hon hade i åtanke var fulltecknad ett år framåt.

Nu har Patricia Tudor-Sandahl själv börjat leda retreater. Hon beskriver dem som en möjlighet för människor att besöka sitt inre rum.

– I stillheten kan man få kontakt med det som är i vardande i sitt liv, och det som är på utgång.

Efter dagar av tystnad rensas tankarna på tågtider, matinköp och evidensbaserad vetenskap. För Patricia Tudor-Sandahl är det viktigt att behålla sin förundran för det som inte går att förklara – det hon kallar andlighet.

Hon anar ett nyväckt intresse för sådana frågor hos fler än sig själv. När hon nyligen blev ombedd att föreläsa kring ämnet »Livsuppgift« för kommunanställda i Linköping hade arrangören räknat med omkring 50 åhörare. Det kom nästan 1 000.

– De flesta lever under sin kapacitet. Livet erbjuder ett spektrum av möjligheter, men vi är så avtrubbade – eller så rädda – att vi inte upptäcker dem.

Hennes erfarenhet av kvinnor mellan 45 och 55 som arbetar inom offentlig sektor säger henne att det ofta är kraftfulla personer som inte får utnyttja hela sin potential. Och hon använder begreppet ytbrändhet för att beskriva hur vi som i en centrifug tvingas att leva på ytan. Utan att fråga oss: »Vad är mina behov?« och »Vad är viktigt i mitt liv?«.

– Människor står ut med svåra arbetsförhållanden om de känner att det är mening med det de gör. Men inte om ingen frågar vad de vill, eller om det inte spelar någon roll vad de gör. Människor vill bli tagna i bruk – men inte missbrukade, säger Patricia Tudor-Sandahl.

Som psykoterapeut vet hon att människor som inte känner sig sedda blir underminerade och vittrar sönder. När de kommer till henne så ber de nästan om ursäkt för att de verkar ha allt, ändå finns det ett hål där inne som inte går att fylla med något meningsfullt.

Hon har varit rädd för ganska mycket i livet. När hon gjort tv-program har hon varit rädd för att bli stum. Nu äntligen kan hon tänka: »Strunt samma«. Hon behöver inte ens låtsas att hon inte är rädd. Det finns så mycket annat att ägna sig åt än att vara duktig.

Patricia Tudor-Sandahl vill hoppas att åldrandet och insikten om livets ändlighet är en kris som tvingar oss att inse vad vår uppgift egentligen är. En klokskap som det kostar på att leva upp till. Det vet hon. Hon har alltid varit belastad av känslan av att inte duga och upptagen med att prestera och vara duktig.

– På min dödsbädd kommer jag att undra hur man gör för att dö på bästa sätt.

 

LÄSTIPS:

  • Ett himla liv ? 1996
  • Den tredje åldern ? 1999
  • Tid att vara ensam ? 2002
  • Eftertankar ? 2003

Sagt om Patricia:
»Hon tycker om mig ? och hon får mig att tycka om mig. Vi kan vara både kreativa och skröpliga ihop. Delad skröplighet är fruktbärande och befriande. Segrarna går man vidare ifrån av sig själv. Hon är ibland för generös med sin egen tid så att jag kan få vänta. Jag kan bli störd över att hon ger andra för stort utrymme.«
Anne Helleday, psykolog, psykoterapeut och mångårig vän och kollega

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida