Bra med prat i grupp för barn med övervikt

Som skolsköterskor ser vi nästan dagligen barn med övervikt eller fetma. I vårt projekt får barnen prova olika sporter, de för mat- och aktivitetsdagbok och gör en kostcirkel med hjälp av »matleksaker«. En viktig del är att få med föräldrarna.

10 januari 2005

Att övervikt och inaktivitet är en stor orsak till ohälsa i dag är alla överens om. Det är inte bara vuxna som drabbas utan även många barn väger för mycket. Våra erfarenheter hittills är att barnen tycker att det är bra att prata om mat och rörelse, kroppsideal och hur man kan hantera besvikelser och stress. Även föräldrarna är positiva. De upplever att barnet tar ett större ansvar för sig själv och sina mat- och motionsvanor. De känner också ett stöd i att någon utanför familjen engagerar sig för barnets viktproblem – »att allt inte hänger på mig«.

Efter genomgången utbildning i den behandlingsmodell vi valt (se faktaruta) startade vi projektet som vi kallar Pilen. Modellen bygger på kognitiva och beteendemässiga principer. I utbildningen fick vi ett mycket konkret material att arbeta med, som gjorde att vi vågade starta vårt projekt. Pengar till material sökte vi och fick från Folkhälsorådet i Lidköpings kommun. Arbetet gör vi inom våra befintliga tjänster, vilket innebär en del omprioriteringar av våra ordinarie arbetsuppgifter.

Syftet med projektet är att ge barn och föräldrar redskap att hantera/hejda ytterligare onormal viktuppgång. För att nå dit ger vi barnen med övervikt och deras föräldrar mer kunskap om kost, aktivitet/rörelse och sambandet mellan livsstilen och den egna hälsan.

Vi började med att skicka ett brev med en inbjudan till samtliga 400-500 elever i årskurserna 1-4 på två av kommunens skolor. I brevet berättade vi kortfattat om varför vi skulle starta projektet och erbjöd föräldrarna att höra av sig om de var intresserade. På det sättet blev inga enskilda elever utpekade. Ju mer vi engagerar oss i området övervikt/fetma hos barn, desto mer erfar vi hur oerhört laddat och känsligt ämnet är och att det många gånger handlar om attityder hos oss vuxna. Genom att skicka brevet hem lade vi beslutet om deltagande hos föräldrarna. Vårt arbete är trots allt helt beroende av att barnet har föräldrar som är motiverade att hjälpa till.

Cirka tio föräldrar hörde av sig och var intresserade. Efter information och intervjuer om familjens möjligheter att aktivt kunna delta i och fullfölja projektet, återstod fyra barn som hösten 2003 började i vår grupp.

Modellen bygger på separata barn- och föräldraträffar och att man ska förändra vanor och beteenden med mycket små steg, så kallade myrsteg. Vi träffar barnen enligt modellen, men har inte lyckats ha föräldraträffarna så som var tänkt. Vi har träffat föräldrarna vid några tillfällen och däremellan haft brev- och/eller telefonkontakt efter varje barnträff. Så här i efterhand ser vi en stor brist i att föräldragruppen inte har kunnat träffas, men denna lösning fungerar ändå ganska tillfredsställande, då föräldrarna är mycket engagerade och motiverade. Kanske skulle vi i framtiden lägga de största resurserna på föräldrarna för ett mer framgångsrikt resultat.

Under träffarna med barnen tar vi bland annat upp kostcirkeln och tallriksmodellen. Två kan tyckas åldriga modeller men ack så användbara då barnen så lätt förstår dem! Vi arbetar med bilder och barnen får också själva skapa kostcirkeln och tallriksmodellen med hjälp av »matleksaker« som liknar riktig mat. Barnen och framför allt föräldrarna har fått förslag på bra frukostar, mellanmål och middagsmåltider. Vår kommundietist har tagit fram bra och enkla vardagsrecept. Under träffarna tar vi upp vikten av regelbunden måltidsordning och att det är skillnad på hunger och sug. Vi försöker få barnen att tänka efter innan de tar något att äta eller dricka; är det verkligen så att kroppen behöver mat just nu? Då pratar vi också om hur de kan hantera stress och besvikelser. Många äter för att de har tråkigt, är ledsna eller arga. Genom att skriva ned när det inträffar och hur de då tänker får barnen försöka finna nya strategier för att hantera dessa situationer. De får beskriva hur de skulle kunna tänka på ett annat sätt, alltså ändra sin strategi och inte äta i dessa situationer. Det är en ganska svår uppgift och kräver föräldrarnas hjälp.

En del i modellen är att prata om kroppsideal, hur vi påverkas av mode och reklam och hur vi luras av reklamen då den ofta är retuscherad. Barnen får klippa och klistra och se hur man kan få en person att se smalare eller tjockare ut. Vi betonar att vi alla ser olika ut och att det viktiga är att vi har en kropp som mår bra.

Vi trycker mycket på hur viktigt det är att röra sig till vardags: att gå eller cykla till och från skola och kompisar, att ta trapporna i stället för hissen, att städa sitt rum eller hjälpa till i trädgården. Vi uppmuntrar även barnen att vara så fysiskt aktiva att de blir andfådda och svettiga några gånger varje vecka. Till detta tar vi hjälp av en mat- och aktivitetsdagbok som barnen skriver med hjälp av sina föräldrar.

Dagböckerna är en hjälp att se både hinder och möjligheter för barnen, men det krävs mycket arbete då dagboken måste föras ytterst noggrant och framför allt sanningsenligt. Här är föräldrarna ett viktigt stöd för barnen. När det fungerar så är mat- och aktivitetsdagboken ett bra redskap i samtalen med barnen och föräldrarna. Vi har också haft hjälp av en sjukgymnast som har pratat med föräldrarna, bland annat om hur kroppen påverkas av regelbunden rörelse och motion och vilka risker som finns om vi inte rör på oss.

Eftersom ingen av oss hade några tidigare erfarenheter från liknande projekt så har gruppens behov i hög grad fått styra. Det har lett till att vi har gjort en del ändringar i modellen. Vi har lagt in fysisk aktivitet vid några tillfällen (tennis, bowling, ridning) som har varit mycket uppskattat. Barnen vill ha mer av olika »prova-på-aktiviteter«. Vi har också plockat in annat material än modellen föreskriver, till exempel materialet till barnens skapande av kostcirkel och tallriksmodell, och tagit bort en del som vi inte tyckte passade vår grupp. Men vi kan åter konstatera att vi aldrig hade vågat starta projektet utan modellen att gå efter.

I kontinuerliga utvärderingar har barnen uttryckt att det är bra att prata om mat och rörelse, kroppsideal och hur man kan hantera besvikelser och stress. En förälder bekräftar: »Mitt barn har blivit bättre på att skilja på hunger och sug.« Föräldrarna upplever också att barnet tar ett större ansvar för sig själv och sina mat- och motionsvanor. En förälder skriver: »Genom gruppen har mitt barn blivit mer medvetet om kost och rörelser.«

Dessutom känner föräldrarna ett stöd i att någon utanför familjen engagerar sig i barnets viktproblem: »Det känns bra att mitt barn får stöd av andra, att allt inte hänger på mig.« En annan förälder berättar: »Mitt barn är med på saker och ting nu. Jag behöver inte tjata så mycket.« Föräldrarna kan hänvisa till vad vi har pratat om i gruppen och på så sätt motivera barnet att exempelvis röra sig mer. Det är, som Annika Jansson skriver, vanligt att föräldrar känner skuld- och skamkänslor över att deras barn väger för mycket. Det kan ibland också upplevas svårt att som förälder så ofta behöva säga nej till sitt barn.

Fram till våren 2004 har tre av barnen planat väsentligt i sina viktkurvor och det fjärde barnet har fortsatt att följa sin ursprungliga viktkurva. Några slutsatser kan man naturligtvis inte dra med ett så litet underlag och under så kort tid, men resultatet är i alla fall glädjande för oss och framför allt för barnen och föräldrarna, och sporrar verkligen till fortsatt arbete och ansträngningar.

Tyvärr kommer projektet inte att permanentas när det avslutas våren 2005, på grund av bristande resurser. Trots det är vår ambition att på något sätt arbeta vidare med dessa frågor då vi ser att behovet är stort och att problemet med övervikt och fetma nu uppmärksammas alltmer från flera olika håll. Det är också lättare som barn att ändra sin livsstil med föräldrars hjälp, än att i vuxen ålder försöka göra något åt det. Utsikterna att nå en hälsosam kroppsvikt är också större när barnen fortfarande växer på längden (Jansson).

Genom hälsoundersökningar träffar vi skolsköterskor på ett naturligt sätt i stort sett alla barn i kommunen och ser det som lämpligt att skolhälsovården arbetar med dessa frågor genom förebyggande hälsoarbete och olika riktade åtgärder. Därför har vi inom skolhälsovården i Lidköpings kommun tagit fram ett material med enkla tips och råd om kost och aktivitet. Vi skolsköterskor använder oss av det i samtalen med föräldrar som önskar hjälp för sitt barn, och vi upplever att det har blivit enklare att ta upp problemet när det finns ett konkret material att samtala kring och att ge till barnen och föräldrarna.

Behandlingsmodellens tre faser:
1. Utredningsfas med intervju och kartläggning.
2. Behandlingsfas med gruppträffar för barn och föräldrar.
3. Uppföljning.

Modellen går ut på att:
Ge information.
Kartlägga ätmönster och fysisk aktivitet.
Hjälpa till att etablera ett kontrollerat ätande och regelbunden motion.
Arbeta med attityder till mat, ätande och fysisk aktivitet.
Fokusera på föreställningar om kroppsideal och självbild.
Lära ut strategier att hantera besvikelser och stress.
Lära ut copingstrategier.

Källa: Bonnedal & Pettersson

TEXT Lena Pochill ocu Anna Gustavsson

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida