Bristen med böcker

Att sitta bakom ett skrivbord och skriva om forskning som handlar om någonting så komplicerat och ofta djupt tragiskt som psykoser känns på ett sätt otillfredsställande. Bakom varje diagnos döljer sig en människa fylld av tankar och känslor, längtan, hopp och tro. I flertalet forskningsrapporter skymtar inte mycket av den varan, även om undantag finns.

När jag i mitten av 1970-talet läste psykiatriavsnittet på sjuksköterskeutbildningen fascinerades jag av allt jag fick lära mig om olika psykiatriska tillstånd. Det mesta som stod att läsa i böckerna kändes på ett eller annat sätt bekant. Det fanns alltid några drag hos en själv som tycktes stämma in på de sjukdomsbilder som målades upp i läroböckerna.

Min första praktikplats var på en så kallad miljöterapeutisk avdelning för unga kroniker. Själv var jag en oerfaren yngling runt de tjugo. De flesta patienterna var i min ålder eller några år äldre.

På så sätt var vi lika. På en väsentlig punkt skilde vi oss dock.

Jag var någorlunda normal. Det var inte de.

De var så extremt tokiga att jag betvivlade att det verkligen var samma människor som jag hade läst om i faktaböckerna. Kanske var det inte litteraturen det var fel på utan min egen fantasi. Jag hade helt enkelt inte fattat att det finns människor som är så fullständigt galna att de är svåra att beskriva med ord. Speciellt om avsikten är att beskriva hela människor och inte bara deras brister.

Å andra sidan vet jag att det går att skildra galenskap på ett betydlig mer nyanserat, mänskligt och ömsint sätt än vad som oftast är fallet i traditionella forskningsartiklar.

I våra temanummer brukar vi be forskarna att bjuda läsarna på lästips. Här tar jag mig friheten att leverera två egna. De flesta i den här branschen har förmodligen redan läst dem. Men när du i vårsolens sken plockar fram hängmattan för att avnjuta psykosbilagan föreslår jag att nattduksbordet samtidigt förses med Hannah Greens klassiker Ingen dans på rosor och Marianne Ahrnes Äppelblom och ruiner. Även om böckerna har några år på nacken känns de lika aktuella i dag som de gjorde för 20 år sedan.

Därmed inte sagt att tiden har stått stilla. Sätten att inom psykiatrin möta, behandla och förhålla sig till människor med psykotiska problem har svängt rejält bara under det senaste decenniet. I psykosbilagan försöker vi beskriva var psykosvården befinner sig just nu.