Chefen står sig slätt mot den som nekar

Så här berättar avdelningsföreståndaren Eva Persson:

10 januari 2005

»Det hade börjat försvinna narkotikaklassade tabletter ur läkemedelsförrådet på avdelningen.

Genom att räkna läkemedel och hålla koll på vilka som gick in och ut ur läkemedelsförrådet lyckades jag till slut ringa in vem av sjuksköterskorna som med största sannolikhet begick stölderna.

Jag tog genast kontakt med mina chefer för att försäkra mig om att det var ok att erbjuda sjuksköterskan behandling.

Enligt min erfarenhet är det inte alltid den naturliga vägen att lösa den här typen av problem på sjukhus. Tyvärr köps folk hellre ut. Det ledningen hänger upp sig på är att den anställde har begått ett brott. Det finns ingen riktig förståelse för att den som är beroende är sjuk och att den här typen av stölder ingår i sjukdomsbilden.

Innan jag konfronterade sjuksköterskan förberedde jag en blodprovstagning.

Trots att blodprovet visade spår av det läkemedel det gällde förnekade sjuksköterskan att det var hon som hade stulit tabletterna. På grund av en värkproblematik hade hon fått samma läkemedel utskrivet av sin läkare.

På det sättet är det lättare med alkoholmissbruk. Där kan personen inte skylla på olika krämpor, vilket ju är möjligt med läkemedel. Jag lyckades inte få sjuksköterskan att erkänna vare sig stölden eller ett eventuellt missbruk.

I stället slutade det med förhandlingar med Vårdförbundet och utköp. Mot löfte om några månaders löneersättning sade sjuksköterskan upp sig på egen begäran.

Jag hade hellre sett att hon hade fått vara kvar och på ett eller annat sätt få den hjälp som behövdes, och därmed upprättelse.

Om det nu är så att den här personen verkligen är beroende är ju ingenting löst. Vi har bara skyfflat över problemet på någon annan arbetsgivare, samtidigt som individen inte har fått den hjälp hon behöver.«

(Eva Persson heter någonting annat i verkligheten.)

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida