Chefredaktören. Den ensamma döden

6 februari 2013

När 50-talets hemmafruar gick ut i arbetslivet på 60- och 70-talen var det ofta som extravak på sjukhus. Extravak för svårt sjuka och döende var självklara i vården på den tiden. Ingen skulle behöva dö ensam. Samtidigt var vården kanske inte så mycket bättre då. Extravaken saknade säkert ibland både kunskap och erfarenhet.

Ändå uttryckte vården en grundläggande värdering med extravaken, en kvarleva av döden som en viktig och självklar del av livet där vakandet över den döende och döde hörde till ritualerna i samhället.

I takt med den medicinska utvecklingen har avståndet till döden ökat. Jag hör om bekanta som väljer bort att sitta vid sin döende anhörigas sida för att det är obehagligt, de är rädda. Det är paradoxalt att döden i dag kanske är mer okänd och mytisk än den var för våra förfäder. Samtidigt vet vi mer om kroppen och sjukdomar än någonsin tidigare.

För dem som dör på akutsjukhus hinner inte alltid vårdpersonalen ge tillräckligt stöd. I vårt reportage om den ensamma döden säger en sjuksköterska på lungkliniken i Lund att det är svårt att kombinera den strida strömmen av akut sjuka patienter med de döendes behov av samtal och stillhet. Det saknas enkelrum med plats för anhöriga. Pengar till extravak finns inte. En av fyra som dör på kliniken gör det i ensamhet.

Många utredningar om den palliativa vården har gjorts genom åren. Ändå är bristerna fortsatt stora. Det är inte bara den ensamma döden, det är också bristande lindring av ångest och smärta under tiden före dödsögonblicket.

Samtidigt finns många vårdenheter där den allt större kunskapen om palliativ vård används. Läs om Nockebyhöjdens äldreboende där livet vårdas ända in i döden.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida